Mercredi

Idag.
Sjöng om svarta fåglar morgonen igenom.
Textsamtal. Överflödig genomgång av skolans nya hemsida.
Svettig galen danscirkel i vardagsrummet. Mer text.
En oroad bror. Långa diskussioner. Mer text.
Frukt till fikat. Ingen post.
Sen en sovhög på min säng medan jag lekte lite med Photoshop
det känns alltid som för lång tid mellan gångerna.
Lyssnar på Malous spellista och lugnet är lite av ett lyckopiller.

Körsbärsblom

Albin Flinkas och pappersblommor. PS CS5 -teckning med DN-artikelfoto som förlaga.

Och så plötsligt

märker jag att jag är nervös ändå. Jag som gjort detta tusen gånger förut.
Jag som gör något jag vet att jag kan. Kanske är det mera osäkert med dig.
Mera högstadie på något vis.
Som på högstadiet när jag inte visste att jag kunde.

Mardi

tisdag. Tror jag.
Jag har ett illrött märkligt märke på handen. Ingen aning om var det kommer ifrån.
Blåmärke på höften också, precis invid svanen. Ingen aning om det heller.
Jag borde boka tvättid för jag känner att jag inte längre har något att ha på mig. Men det är egentligen inte sant.
Jag längtar lite efter att läsa om Just Kids jag har böcker jag påbörjat men inget avslutat. Som texterna som växer men som aldrig får slut.
Det finns bara
slut.
Var baksidestexten till en bok jag faktiskt läste ut.
Häromdagen läste jag de första tjugo sidorna av Anna Karenina högt.
Sedan tog det stopp.
Jag tror att jag vill rita att jag vill göra den där barnboken eller bara rita i allmänhet.
Kanske hög på kreativiteten. Så mycket tid men jag vet inte vad jag gör med den.
Blir störd på och av Derren Browns tricks of the mind.
Sjunger Ray LaMontagne och jag behöver inte vara ledsen för det för jag har en ursäkt
som avrundning på pianospelande.
Jag skriver lite för personligt i dikter jag lämnar in och sedan ångrar jag mig för jag vill egentligen inte
ha det personligt jag vill inte vara personlig eller låta något synas genom huden
jag vill att känslorna ska vara osynliga.
Kanske är det därför jag tycker så mycket om teatern. Och radbrytningarna. Där hamnar mina känslor liksom emellan, i skymundan.
Jag tycker om raka frågor som jag kan ge raka svar på. Allt annat, alla mellanting är så svåra. Jag har lättare för att ställa frågor än att svara själv.
Det är tisdag. Jag borde flytta upp skrivmaskinen på skrivbordet jag borde för övrigt börja sitta vid skrivbordet och inte i sängen som jag gör nu min rygg dör nog lite av det här. Kanske dör den vilket som.
Vi är alla döende och så vidare.
"Och så vidare" är så jävla bagatelliserande. Kanske borde sluta säga det.
Ska läsa texter igen. Ska sitta under mina gröna hörlurar.
De nya örhängena har en fantastiskt irriterande hängfunktion. De är svåra att få i öronen. Men de är fina.
Jag har Shakespeares sonetter i höger öra.
Jag gör planer men vågar egentligen inte planera någonting. Snart öppnar högskoleantagningarna. Nåväl. Det blir nog bra. Det också.
*
**
*
hur gör man egentligen när man lever?
hur gör man när man andas för att överleva när man vill göra så mycket men inte vet
hur man gör?


Självporträtt


Som alltid en söndag

En mindre grupp på rundtur förirrade sig idag till Strömstedtsalen, lockade likt i en saga av musiken.
"Skriver ni?"
"Nej jag skriver, han spelar. Det är så det brukar vara."
"Jo jag brukar se er genom fönstret ibland när jag sneddar över gården."
"Vi är ju här för jämnan."
Nästan alla dagar den här veckan
avsaknaden av söndagspanik är nästan förvirrande snarare än lugnande.

Svalnande kaffe

Blir lycklig av den där enda människan som inte teoretiserar och
fritolkar utan som faktiskt
frågar.
Så att jag kan svara som det är.
Ingenting.

tisdagstankar

Jag tänker så mycket
för mycket kanske
ibland i alla fall när jag ligger sömnlös till två-tre på morgonen och
tycker att fem timmars sömn är normalt.
Då tänker jag tills jag inte orkar mer.
Ibland tänker jag inte mig för
oftast är det bara jag som framstår som en idiot
det kan jag leva med
ibland klantar jag till det för andra och då är jag en idiot
då ångrar jag mig,
sedan ångrar jag mig och tänker på det tills jag stupar
och tänker mig för hela tiden efter även om jag bara ska
hälla upp kaffe eller säga hej.
Med
huvudet som var fullt av
projektpanik är nu lika fullt av
ansökningspanik och den kan inte ens pianoterapi
råda bot på.

Framtid

Greppar hårt om en pjäs, om ett manus. Funderar över om det här är ytterligare någon slags helidiotisk idé, ett infall som jag inte har någon grund för.
Sedan tänker jag att jag inte längtat efter något så mycket som jag längtar efter teatern nu.
Och så tänker jag att det i alla fall är värt ett försök. Jag vill tillbaka dit, lämnade det kanske aldrig helt.
Om man aldrig försöker får man heller aldrig veta något.

Både du och han sa att jag var modig...

Nu letar jag efter det där modet och finner det inte. Jag vet inte om det är okej att vara rädd.

Idag handlar bloggen om Rickard Engfors

Egentligen såg jag årets QX Gaygala för att efterdyningarna från Stadsteaterns Angels in America ännu inte lämnat mig. Pjäsen, orden och karaktärerna ligger fortfarande som en dimma och flyter i blodomloppet. Jag önskade fortfarande hänga kvar i det där oändligt vackra in i det sista, även om det var bara när dessa människor vinner pris för bästa scen.
Men TV4 hade i sin klippta version av galan valt att inte ha med priset årets scen. Ändå var jag inte missnöjd.
För mitt i allt delades priset för årets bok ut. Vann gjorde Rickard Engfors bok Allt eller inget. Jag hade inte läst boken, bara läst något kort om den. Jag var inte så bekant med Rickard heller, bara som sveriges vackraste kvinna och som någon jag sett vid sidan av många gånger, men som aldrig riktigt fastnat djupare än som en bild.
Men nu, när han mottar priset för sin tydligen väldigt utlämnande bok uttrycker han sig så fantastiskt vackert, berörande och beundransvärt att jag ser stjärnor ett tag. Och sen googlar jag. Och hittar det här.
Rickard Engfors pratar om sin panikångest
Och det är så bra. Det är så fantastiskt och så på något sätt härligt, på något sätt en lättnad att höra någon annan prata om det här. Någon som tycker att det är fruktansvärt att sitta där på ett plan, men som samtidigt vet att han egentligen tycker att det är trevligt. Som lever med det, som accepterar det för vad det är och hanterar det. 

Jag tänker att av en händelse ledde en upplevelse som förändrade mig lite grann, på outgrundliga vägar till ännu en.

Projektfunderingar

Vad gör man när man är mitt i ett tolvveckors projekt och man har skrivit trettio sidor och sedan plötsligt
inte alls känner för det,
när man haltar, stakar sig och stagnerar i dagar försöker tvinga fram texten eller åtminstone rätt ton i orden.
och sen leker man lite med orden och skriver meningar och en historia som inte har något alls att göra med den andra. Och plötsligt har man tio sidor text på en dag och flytet man letat efter. I något annat.
Fortsätter man med det första och väntar på flytet där, eller hoppar man emellan?

Skrivarlust och Skrivarskola

Jag känner för att skriva.
Det har jag gjort mycket nuförtiden. Även om det mest handlat om någon slags omprövning av min skrivteknik, att klättra över mina egna murar och hittat något som liknar min inre röst.
Att skriva som jag tänker, hade jag tänkt. Det är konstigt nog en större utmaning än jag tror. Någonstans finns en inre censur och redigerare som anser att vissa saker är inkorrekta, för fragmentariska eller alltför personliga för att skriva. Men någon gång måste jag ju klara att skriva även det där. Om så bara för min egen skull. Jag vill ju trots allt inte börja censurera mina tankar, och det är ju nästan det jag gör i processen mellan hjärnan och fingertopparna mot tangentbordet.
Jag är inte riktigt säkert vad jag tänkt mig ska komma av det, men jag tror ändå på något sätt att det är nyttigt för mig.

När jag skriver vill jag lika ofta ha tystnad som jag vill ha ljud omrking mig. För närvarande är jag förälskad i det fantastiska ljud som hällregn och vind ger mig i skrivande stund. Idag när jag skrev lite kunde jag dock omöjligt bestämma mig om jag vill lyssna på fransk indiegospelperformancepop, brittisk electropop, amerikansk jazz eller svenska visor. Hur dessa så vitt skilda ting kan vara så svårt att välja emellan vet jag inte riktigt, men jag misstänker att jag hellre söker mig till låttexter och sätter musiken i andra hand just nu. I perioder är det tvärtom, eller bara en särskild röst som lockar mig att lyssna på vad det nu är.


Jag kom in på Skrivarskolan på Öland, förresten. På tal om skrivande. Det kan jag väl nämna nu när detta kändes som en lite mer personlig post än vanligt. Jag hade i stort sett bestämt mig att om jag kom in där skulle inte mina resultat någon annan stans spela roll eftersom det var där jag helst av allt ville gå, och jag står fast vid det än.
Samtidigt som jag inte tidigare kunnat tänka mig något härligare än att komma härifrån så inser jag nu, med mitt svarsbrev redan inskickat och slutgiltigt, att det trots allt numer finns ett par saker att verkligen sakna här.
Det kommer nog att göra lite ont att lämna dem, trots att det finns telefoner och mail och lov att åka hem på. Men det tar jag då, inte nu.
Nu tänker jag slita med mina jordgubbar och hoppas på lite mindre kalla förmiddagar än de som varit på sistone.

Att vara klok som en bok.


"Du är klok som en bok," sa han.

Men jag undrar ändå, då jag sitter med trettiofyra liter jordgubbar framför mig och väntar på att staden ska vakna, vilken bok isåfall?
Vad för sorts bok? Var skulle jag placeras i ett bibliotek?
Min vän rymdcowboyen har ju varit bibliotekarie, han borde kanske veta, tänker jag.

Jag skulle vilja vara Patti Smiths Just Kids, eller Nabokovs Lolita eller Emily Brontës Svindlande Höjder. Men det stämmer inte riktigt, någon utav dem, även om jag är mer som Patti Smith än vad I. är som Bob Dylan, det har vi redan konstaterat.
Inte heller är jag Shakespeare. Och absolut inte min favoritpjäs, Othello.
Jag kanske är en handbok i konsttekniker, eller en liten novellantologi med ett typsnitt som ser ut att vara skrivet på maskin. Möjligen en Engelsk Ordbok, men det känns lite trist och stelt och uppradat. Och det är jag ju inte.
En konstnärsbiografi på Engelska då. Monet, tror jag i så fall. Eller en foliant med studiofoton från 30 och 40talet.
En bok med korrespondens, som den med brev mellan och till systrarna Brontë jag läste en gång. Eller Oscar Wildes De Profundis. En liten, häftad pjäs kanske, med sträva sidor. Eller ett kaffefläckat, rappt och nytänkande men ännu opublicerat manuskript.

Jag tänker på Hello Saferides låt "I wonder who is like this one." som menar att människor är som sånger.
Då borde ju människor även kunna vara som böcker.
Jag känner utan tvekan en bok som utspelar sig på Oxford eller Cambridge under 30-talet i pristin förstautgåva på Engelska. Jag känner en ackordbok med precis rätt låtar och en liten vältummad mörkblå poesibok utan titel på omslaget. Jag känner en Skivvärldsbok (vilken del är oklart), en Bibel med ett hålrum för en fickplunta efter tjugo sidor och en ny tonårsroman av Katarina Von Bredow.

Jag börjar till slut tänka att jag nog är Tove Janssons Trollvinter, eller Peter Pan, illustrerad och på Engelska. Det känns inte riktigt rätt men det kommer ganska nära.

Jag frågar Captain Spoon, senare när vi sitter i bilen, vad han tycker att jag är för bok.
Han är tyst en lång stund, röker en cigg. Och sedan,
"Du är en kokbok. De exakta måtten ingredienser finns där. Listade. Decilitrar och teskedar. Instruktionerna finns där. I punktform. Gör först såhär, sedan såhär och sedan det här. Och så är den illustrerad. Med fantastiska fotografier, både på uppslag och helsidor och som mindre illustrationer. Massa färg och snygg formattering och design. Det är mat från hela världen, het mat, svensk husmanskost och söta desserter."
Jag ser på honom, en lång stund. Och jag ler, för på något vänster har denna rymdcowboy inte bara fångat mig på pricken, utan det var också bland det finaste någon sagt till mig. Det slår mig att det är bland de första gångerna jag lyckats bli charmad till tystnad.
"Tack. Det var fint," säger jag till sist. Han ler han också, sådär som han gör när han är nöjd med något han gjort, med ögonen ännu fästa på vägen.

Och jag vet hur rätt han har, och hur rätt jag hade i att fråga en bibliotekarie.
Själv är han för mig en liten kaffefläckad upplaga av Henry Murgers, La Vie de Bohème på orginalspråket franska.

"Cats are much like you and me"



Jag har ganska bra minne för ord. Jag kan ett par av mina favoritdikter och en handfull monologer utantill.
Och så kan jag nästan en hel diktsamling. Nästan för att det finns ett undantag på en och en halv dikt.
Diktsamlingen är T.S. Eliot's Old Possum's book of practical cats.

Jag är en kattmänniska. Det har jag alltid varit. Jag är uppväxt med en, som sov vid mina fötter eller runt mitt huvud sedan jag var ett par år gammal och tills han gick bort tio år senare. 
Det är inte så att jag ogillar hundar, jag har mött många sådana som jag älskat också, men det är lite annorlunda med katter. På något sätt dras de till mig. Det är svårt att förklara men jag minns att då jag första gången var i Grekland var det på gränsen till frustrerande att promenera med min far och mig, för katterna kom fram och strök sig runt benen på oss konstant, till och med de mest skygga. Min favorit var en Siames som när vi gick förbi vaknade där han låg ihoprullad i en precis lagom stor blomkruka.

Jag tror att det krävs en särskild sorts människa för att passa med katt. Vem som helst kan ha en katt och trivas med den, men det krävs mer för att faktiskt passa ihop med den. Under åren har jag kommit att se det som att ha katt är inte som att ha ett husdjur, utan en rumskamrat. Det är lätt att låta helt galen om jag säger att jag anser om att ha ömsesidig respekt för varandra, att konversera och vara uppmärksam. Men katter är speciella djur.

Min första katt Julius kom med huset vi köpte när jag var ett. Han tillhörde den tidigare familjen men försvann spårlöst när de skulle flytta. Det var tydligt att han inte ville flytta med dem, så de överlämnade honom till oss i händelse av att han skulle komma tillbaka. Och det gjorde han, dök upp så snart vi funnit oss till rätta.
Julius såg mig med all rätta som minstingen i kullen. Han envisades med att sova i min spjälsäng. Mor och far var oroliga att jag skulle komma till skada först och stängde min sovrumsdörr. Men Julius öppnade dörren och gick in i alla fall. Han sov vid mina fötter, ihoprullad runt mitt huvud på kudden, eller under mitt huvud istället för kudde.
Han var oerhört lojal mot mig, och jag minns att jag en gång klev honom på svansen, han såg upp på mig och vände sig sedan mot min bror som stod bredvid mig och klöste honom istället.
Han kom hem med möss och ekorrar och fåglar till mig och mamma, visade upp stolt upp dem på förstutrappen. Jag har känt många som blir arga på sina katter när de gör sådant, men personligen tycker jag att det är fel. Det ligger i deras natur, i sakers naturliga gång att det är såhär de gör. De jagar, och de visar upp det för att vi ska tycka att de är duktiga. Fast vi blev rejält arga på Julius den gången fågeln han släpade in i vardagsrummet inte var död än. Någonstans drog vi ändå en gräns.
Julius blev gammal, 14-15 människoår. Jag var inte med till veterinären då de avlivade honom, men jag grät hela dagen i skolan. Vi hade växt upp tillsammans och det var honom jag grät hos när jag mina föräldrar skilde sig, att inte ha honom där krossade mitt hjärta mer än vad jag kanske trott att det skulle göra.

När man bodde mellan två stall, med närhet till två andra, som vi gjorde när jag var liten, då fungerar inte hushållet utan katt, så vi skaffade en till. Min andra katt Pussel tog vi ifrån kullen lite tidigare än vad som är brukligt. Det gjorde att han blev väldigt bekräftelsesökande och adopterade mig och mor som sina kattmammor.
Han var en sån där katt som jämt ville ha uppmärksamhet och det var nästintill omöjligt att läsa i samma rum som honom då han stack upp huvudet framför boken om man var alltför fokuserad.
Men mor flyttade till skåne och jag till pappa och min allergiska extramamma, så att ta med katten blev det inte fråga av. Vi var tvugna att ge bort honom, men tydligen sprang han bort från den nya ägaren och kom aldrig tillbaka.

Förutom T.S. Eliots katter, där magiske Mr. Mistoffelees alltid varit min favorit (Förutom första gången jag såg musikalen Cats och hade min första kändisförälskelse i Rum Tum Tugger.), hade jag en barndom full av böcker om katter. Det var katten som följde med sin ägare som var fiskare, ut på ett stormigt hav utanför Englands kust, och som sjöng för stormkatten för att rädda honom, Minou som bodde i Paris och som födde min fascination för staden, katten som älskade sitt lapptäcke, den andra Minou som var katt men blev flicka, Kattskorpor och Siameskatterna som med tassar och svanstippar ritade med kjesarens bläck och därmed fick sin distinkta färgteckning.
Det var katterna Krumben och Mrs. Norris i Harry Potterböckerna och Homans Cléo De Merode i Jan Mårtenssons böcker.


"The Rum Tum Tugger is a Curious Cat-
And there isn't any need for me to spout it:
For he will do
As he do do
And there's no doing anything about it!"
- The Rum Tum Tugger - T.S. Eliot


Jag vet inte om det är så att man skriver bättre med katter än något annat djur. Det tror jag inte egentligen. Personligen finner jag katter så ändlöst mycket mer fascinerande än de flesta andra djur, men det är nog egentligen bara en smaksak.
Jag dras till deras förflutna, till Egypten, Bast och till deras självständighet. Jag tror inte att jag helt och fullt ägt en katt, tror inte att det går. Du kan ta han om dem, och de kan bo hos dig, men de tillhör alltid mer sig själva än vad de tillhör dig. T.S. Eliot har i öppningsdikten "The Naming of Cats" slutpoängen att en katt bör ha tre olika namn, ett vardagsnamn, ett finare, och ett som är hans alldeles eget. Vi kan ha tillgång till de första två, men han kommer alltid att hålla det sista för sig själv.
Nuförtiden har jag inte katt, men jag saknar det. När jag förra sommaren var själv hemma och satt kattvakt åt grannen hände det mer än ofta att Smulan följde med mig hem, eller bara satt ute på gräsmattan och höll mig sällskap. Jag vet som sagt inte om jag finner katter mer inspirerande, men en sak är säker, och det är att jag känner mig i alla fall så ofantligt mycket lugnare med katt.




Några ord om min nya bloggdesign...

Hej. Du har inte hamnat fel om du just knappade in en välbekant bloggadress och nu inte känner igen dig.
Det är varmare ute, och de har äntligen sopat dammet från gatorna, och det kändes som att det behövde bli lite varmare här inne också.
Tidigare var här blått och vitt och grått och ljust då, i November kändes det rätt. Jag längtade till Visbys gator, till stockrosor, klarblå himmel, gröna träd och vindpinade ruiner. Men nu är jag inte där längre, känner mig inte lika på väg dit nu när jag går runt i kortbyxor i April. Så då hamnade vi här, någonstans i gränslandet mellan ett inbott vardagsrum med sammetsfotöljer och ljudligt tickande golvur, och den där dagen då jag i ljuset från en solnedgång ritade landskap i sanden vid havet för några somrar sedan. Jag vet inte om det passar ihop egentligen, och kanske ändrar jag det senare. Men det är någonstans här jag är precis just nu.


Jag skrev en dikt en gång, kanske var det på den där stranden, den där gången. Kanske var det när jag ensam promenerade runt bland badhytter och genom skogsdungar i Falsterbo. Jag minns inte så noga. Hur som helst så ekar den bekant just nu. Kanske var jag då på samma ställe som jag är nu. Om det nu är möjligt att verkligen befinna sig på samma ställe två gånger. Någon sa en gång till mig att du befinner dig här, precis just nu, för att du ska göra det. Du kanske kommer återkomma till ställen som liknar detta, men du kommer aldrig vara precis här igen, för det är du bara precis just nu.

Såhär skrev jag då i alla fall, på en strand, någon gång.


Hans fingrar sveper över mynningen och fortsätter nedåt

glider över champagneglasets välvda form.
Vilar ett kort ögonblick
Märker det med sina fingeravtryck

Rastlöst fortsätter han sin utforskning
Snuddar ett ögonblick vid min hud
Smeker foten på glaset och fortsätter uppåt igen

Fjäderlätt beröring över min hand
Greppar sedan om min handled och mitt välplanerade andetag fastnar i halsen
Oberörd av min tappade anda lämnar han ett spår av gåshud över mina armar

Hjärtat slår fyrdubbla slag och volter när han lägger huvudet på sned i koncentration och låter fingertoppar dansa över den strama huden på min hals och över mina käkben
Han låter pekfingret vila över mina läppar men vänder sig bort.

Jag ser ut över det lugna havet i solnedgång
Sedan på honom
Hans hand rör vid en snäcka... en vit sten.


För honom är jag ännu ett vackrt ting.
Jag undrar när han kommer att glömma

Från cykeleskapader på åkrarna till klassiskt mode

Vårvindar friska i all ära

Men trots det härliga i att andas in den klara, varmt välkomna luften som hör årstiden till,

så är det avsevärt mindre roligt att cykla förbi åkern och nästan vältas omkull.

Det hände mig idag. Mitt balanssinne må nog inte vara det bästa, men få gånger förut har jag behövt kliva av cykeln. Faktum är att det idag knappt hjälpte att kliva av. Jag är säker på att om vinden bara tagit i lite extra så hade jag faktiskt vält, med cykel och allt.

 

Kom hem, lite vårstormande glad, ganska frusen och med en övertygelse om att mitt hår numera måste vara färgat grått av allt gatdamm.

Jag önskar verkligen att de sopade bort allt grus och damm någon gång snart. Glasögonen till trots får jag grus i ögonen och på läpparna.

Det är inte säsong för mitt röda läppstift än, det är en sak som är klart.

 

Men när gatorna är rena, då, då kan jag matcha läpparna med naglarna och känna mig sådär fantastiskt underligt glamorös som jag ibland längtar efter att få göra.

Jag har nämligen kommit underfund med att det inte är så att det inte längre finns bra tillfällen att ha mina underkjolar med tyll, vita trenchcoats eller högklackat, de handlar inte om det. Det handlar om att våga inse och att våga stå för det faktum att man faktiskt känner sig bekväm i det. Och om dessutom äldre herrar på bussen då ger en en nick och ett stort leende och säger att jag ser ut som de unga damerna gjorde då han var ung, ja då blir jag bara lycklig och ler tillbaka.

Ett tag gick jag i tankarna att om inte pressen hade varit så stor på oss människor stilmässigt, då skulle nog fler människor klä sig som om de vore statister i Frukost på Tiffanys.

Nu menar jag inte femtiotalsklänningsmodellerna som tagits till det extrema i färg och mönster i och med rockabillytrenden som går, utan mer om den ursprungliga stilen. Att våga låna mer från det klassiska vintagemodet. Att våga bära vita bomullshandskar och pudra näsan med en pärlemordosa inhandlad på second hand.

Jag tror på sätt och vis ibland att uppnå det där kan vara lättare för killar. Det är inte något jag tänkt på ofta, men när min kusin dyker upp med väst och kravatt till exempel, när någon på BBC's kostymavdelning klädde Benedict Cumberbatch i en helt fantastisk kappa, när min morbrors kavaj är äkta Harrod's-inköpt tweed, eller för den delen hela min ena väns uppenbarelse, som från första anblick praktiskt taget andas det svunna och klassiskt stiliga.

Det kan vara svårt att uppnå just den känslan med sina kläder som tjej, i alla fall om man vill försöka undvika att se ut som om man ska på maskerad. Det är en balansgång, som känns en liten aning mer svårnavigerad än den bland herrkläder. Åtminstone känner jag personligen att jag har lättare för att komponera ihop något som ser klassiskt, tidlöst och stiligt ut om jag drar på mig skjorta och väst till mina jeans, än om jag ska se ledigt klädd ut och samtidigt uppnå samma känsla i kjol.

 

Fast egentligen sitter det nog mest i huvudet. Jag tror att man säkert, med rätt inställning och hållning kan se ypperligt sofistikerad ut i ett par jeans och en för stor stickad tröja också. Men ibland är det roligt att klä upp sig, och framför allt älskar jag att klä upp mig utan någon annan anledning än att det får mig på gott humör att göra det.

 

Det här var verkligen inte vad det här inlägget skulle handla om. Jag tänkte faktiskt skriva om Van Gogh eller om T.S Eliot och katter och Keats.

Men det får bli en annan gång skulle jag tro, för jag är inte så säker på att jag skulle binda ihop det med min relativt smått underliga utläggning om stil. Som ni märker så skriver jag mycket just nu, varför kan jag inte riktigt förklara. Det är helt enkelt en sådan period, när det känns rätt och skrivandet flyter. Kanske för att det är vår, kanske för att jag är lite mer inspirerad än vanligt.

Hur som helst hoppas jag att jag inte ger alltför flygigt intryck när jag hoppar mellan ämnen i mina inlägg. Jag har ju helt ärligt aldrig satt ett tema för den här bloggen, för ibland är det ganska skönt att inte känna några gränser med den.


Andrum och vårlängtan




På tåget till Värmland såg jag tiden och världen rinna förbi utanför fönstret. Lyssnade på Yann Tiersen och funderade över underliga saker som relativ tid, och att om så är, så är jag i början och slutet samtidigt. Allt måste ta slut någon gång för att annars skulle inget nytt börja.
Jag stickade en halsduk, ändrade mig om färgerna och började om. Tid hade jag ju. Fick vänta i Örebro, tände ett ljus i S:t Nicolai kyrka och åt min lunch på en raserad stenmur vid det frusna vattnet. Det slog mig att jag aldrig varit i centrala Örebro förut, och jag tänkte mig att det nog är fint om sommaren. Lite som Lund som får sin charm när träden slår ut och man kan strosa i timmar i Botaniska Trädgården med ett blankt block och en bok.

Det var lite för tyst i Värmland. Som det varit de senaste gångerna jag varit där. Till en viss grad är det fridfullt, men när jag vaknar klockan halv åtta på morgonen av solljuset som landat på min kudde är det lite för tyst. Det är knappt jag hör klockan i vardagsrummet ticka. Den som jag alltid tidigare tyckt fört så mycket oväsen.
Men det är ju inte så konstigt egentligen. När jag tänker efter.
Jag saknar Värmland på sommaren också. Jag saknar tomatplantorna i det lilla växthuset. De som påminde så mycket i sin solvarma smak om de jag åt hos mina släktingar tomatodlarna utanför Närpes i Finland när jag var liten.
Men nu är det snö och kallt och moster berättar att hon spräckt två glasrutor på det stora växthuset i vinter.

Fantastisk gnistrande vinter är det på Sollerön. Som det ska vara på ett sportlov. Det är rågflingegröt, svartvinbärsjuice och frost i träden och en morfar som säger att idag får man ta på sig solglasögon för att undvika att bländas av snön.
Han har alltid rätt också, den gamle skogvaktaren.
Läste index till diabilderna åt moster som letade upp dem, inspekterade och valde ut. Kusinen satt i källarens allrum och scannade in de utvalda bilderna på en dator och jag såg till att varje bild hamnade på rätt plats igen efteråt. Jag hittade några egna i denna guldgruva av bilder som ligger i min morfars mörkrum (Han är inte bara skogvaktare, utan också en utomordentlig hobbyfotograf) Bilder på mig som liten. Med bror och med pappa framför allt. Bilder som jag knappt visste fanns och som jag aldrig sett.
Letade även igenom fantastiska foton från Australien USA på 30 och 40-talet. Släktingar som bosatt sig där och skickat dessa kort hem. Faster Dagmar som var hushållerska åt Teddy Roosevelt... Georg som var lika stilig som en filmstjärna...

Jag och moster promenerar i den bländvita snön och solen värmer våra ryggar i mörka kappor. Jag inser att det är sju år sedan jag var här sist. Nästan inget har förändrats, och det känns så fantastiskt tryggt att jag skulle kunna hitta här, även nu, om jag gick vilse.
Jag vet att Lärkastugan ligger rakt fram här, och ett stenbrott. Pulkabacken ligger ned till vänster, kyrkan och affären upp till höger. Jag vet för att det alltid har varit så. Jag vet att på sommaren växer blommor på ängen bakom ladan där nere. Om man hoppar över gärsgården så går det utmärkt att plocka dem till midsommarkransar och buketter.
På något sätt känner jag mig mer hemma här, mer rofylld här än på många andra ställen. Även här hemma, på en plats där jag bott i snart tjugo år.


Sista dagen, hemma hos min moster igen, började snön smälta. Det var vårvärme i luften och vi åkte på Second Hand och drömde om skrivmaskiner innan vi gjorde iordning sötpotatissallad med ruccola och cashewnötter till lunch. På tåget hem åt jag mörk choklad som hon skickat med mig och lyssnade på Brittisk radioteater.
Kom hem och kände mig lugn. Med allt. Och det kändes som att det var precis så det skulle vara just då.
Det är nog bland den bästa känslan av alla.

Om att åka karusell

"Jag kan inte med säkerhet säga att det här är den jag är och det här är den jag alltid kommer att vara."
- Kristian (ur filmen "Så Olika" i regi av Helena Bergström)


Egentligen blev jag inte särskilt fäst vid den här filmen när jag såg den. För mig var det ytterligare en i raden bland filmer som försökte lite för mycket och som framför allt försökte lägga fokus på alldeles för många karaktärer, deras relationer till varandra och deras känslor.
Men i Så Olika finns Johan Widerberg. Nu säger jag inte att Widerberg lyckas göra något alldeles fantastiskt av de scener där han får mata ugglor eller sälar, för det är svårt. Nej, jag säger att Widerberg lyckas göra något alldeles fantastiskt och alldeles magiskt utav två, väldigt enkla scener. Och det här gör han för att det han säger just då... faktum är att det han gör just då, känns så smärtsamt äkta. 


Detta kan vara för att jag vet precis hur det är att känna mig som att jag sitter på en karusell och på grund av yrsel och illamående ha ett trängande behov av att kliva av.
Att jag vet hur det är att inse att man inte längre älskar någon och att det jag som jag passat in i någon slags mall för hur jag vet att jag fungerar, plötsligt inte passar in längre. Plötsligt vill hjärnan inte längre, och plötsligt stretar hjärtat åt ett annat håll. 
Det är nog därför de där två scenerna, finmejslade av en alldeles utmärkt skådespelare, i en annars väldigt alldaglig film, gör så ont. För att jag vet att det är sant. Och för att jag önskar att det inte var det och för att jag aldrig önskar någon annan att behöva känna så.
Samtidigt känns det nog, på samma sätt som när jag känner igen mig själv i, identifierar med och känner med en bokkaraktär, som om jag vore lite mindre ensam i det jag bär på. På ett annat sätt än vad en god vän kan säga med en kram. Alan Bennett beskrev det så vackert i The History Boys så att det gör mig nödd och tvungen att citera det rakt av:

"The best moments in reading are when you come across something - a thought, a feeling, a way of looking at things - that you'd thought special, particular to you. And here it is, set down by someone else, a person you've never met, maybe even someone long dead. And it's as if a hand has come out, and taken yours."
- Hector (ur Alan Bennett's The History Boys)  

Jag tror att det är bra att läsa och identifiera sig. Att läsa och känna sig mindre ensam. För även om det gör ont just då, så tror jag att det hjälper, och gör mindre ont i slutändan.
Åtminstone vill jag inbilla mig att det är så, de gånger som vissa känslor gör som mest ont.

Uppdatering om uppehåll

Foto av: Henri Cartier-Bresson


Nu har jag väl haft uppehåll tillräckligt länge igen. Vad som först berodde på brist på inspiration att skriva här, blev sedan ytterligare lidande av att jag bestämde mig för att ta en paus från det mesta vad datorer hette under jul och nyår. I alla fall lovade jag mig själv att jag inte skulle känna ett behov av att uppdatera någonting, inte ens det jag nuförtiden skriver.

Det hände mycket i December. Jag medverkade i min första eldshow sedan i somras, och trots att jag var livrädd igen, på det där sättet som jag alltid blir innan den första hettan från en eldsflamma slår mig i ansiktet och adrenalinet slår till. Det är en helt fantastisk känsla, och även om jag alltid svarar att jag inte rekommenderar det till någon som frågar eftersom jag alltid varit väl medveten om riskerna, så kan jag inte säga att jag vill sluta nu eller någon gång snart i första taget. Jag tycker att det är alldeles för roligt att hålla på med för att kunna överväga det, och det är något jag kommer på varenda gång jag gör det.
Jag hittade inspiration också, där jag minst letade efter den, och min första skrivarkollega. Jag har inte lyckats få något att komma ur ett renoldat sammarbete med en text förut. Visst har jag prövat förut att skriva vartannat kapitel av något, eller att arbeta utifrån samma tema, men jag har inte skrivit tillsammans med någon som jag gör med C. nu. Det känns nytt och alldeles fantastiskt vilka resultat vi lyckas med tillsammans. Inte bara blir jag nöjd med det vi skriver tillsammans, utan jag finner att jag allt som oftast faktiskt känner mig nöjd med det jag skriver själv också. Kanske gör hon mig mindre självkritisk, men mer troligt är det så att hon får mig att bli inspirerad, och därav också bättre.
Strax innan jul, skrev jag ännu ett oskickat brev, rev sönder det och slog in ett paket, en julklapp. Den skickades inte heller, trots råd om motsatsen från min bror. Kanske kommer det kännas som en bättre idé nästa jul. Jag sparar den så länge.


Jag tog mig under julhelgen ned till min mor med familj i Skåne. Det är något jag gör varje år, och det är aldrig en lätt uppgift, särskilt inte då, som min kära Watson uttryckte det "...SJ inte förstått att det snöar i Sverige om vintern och att vi därför behöver tåg som inte går sönder av klimatet här!" Att jag dessutom i år bar med mig en tavla som var ungefär halva min längd, gjorde inte saken bättre. 
Efter förseningar, väntan, biljettbyten, oroväckande trånga bagageutrymmen och en ersättningsbuss där jag råkade somna på min helt främmande reskamrats axel, lyckades jag till slut ta mig fram, till och med med mindre förseningar än vad jag ursprungligen trott. Min mor och min lillasyster som dagen innan äntligen blivit av med sitt gips (gymnastiksalsolycka, fallande madrass, bruten lårbenshals.) hämtade upp mig med bil, och tur var väl det, för under de dagar jag spenderade där nere var lokaltrafiken på många håll helt utslagen.

Eftersom jag visste om detta, spenderade jag knappt en enda dag ute på upptäcksfärd. Jag satt istället med en bok, ett skissblock och mitt lilla Moleskineblock framför brasan med hjortronglögg eller äggtoddy och glömde allt vad snökaos hette. Nu när jag tänker efter kan jag ju inte låta bli att fundera på om det är så ledningen på SJ hanterar situationen också...

Jag fick två nya thésilar i julklapp av A. de läcker inte överhuvudtaget och jag är numera glad åt möjligheten att kunna dricka upp allt mitt thé, även om jag spenderade några veckor i December med att hela tiden glömma det på något sätt. När jag är tankspridd försöker jag ofta samla tankarna med just thé. Problemet är att tankspriddhet och thé egentligen inte går ihop på det sättet att resultatet ofta blir att jag glömmer att sätta på vatten, eller att hälla i det i mitt gula thékannefynd eller koppen, att jag glömmer att lägga thé i thésilen eller glömmer thésilen i vattnet i mer än rekommenderat antal minuter... ja eller att jag glömmer bort det helt och hållet.
Så även om thé faktistk hjälper, kanske det inte har så mycket med själva drickandet att göra, utan till stor del beror på att jag när jag misslyckats med att brygga det, måste fokusera och börja om.

Jag tror det är lite så jag behöver göra med den här bloggen nu efter uppehållet. Fokusera och börja om. Förhoppningsvis med ett positivt och mer frekvent resultat.


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0