Jag vet inte om jag tror på ödet,
det vet jag att du inte gör.
Kanske är det fånigt att ens vilja försöka,
men jag vill så gärna låtsas att det trots allt finns en mening med det här.
Jag vill inte sitta här, vill inte att det ska göra ont, om inte vetskapen finns hos mig,
att det är precis så det ska vara. Det är lättare så.

Möjligtvis kan problemet vara jag.
Det svåra i att acceptera att alla ”tänk om” är byggt på pappskivsgrunder,
att det faktiskt, trots min vilda fantasi,
inte kan vara på något annat sätt än det här.
Det skulle till och med kunna vara mer komplicerat, mer invecklat, och det skulle kunna göra ännu mer ont.

Problemet kanske inte är min fråga om jag tror att ödet finns.
Faktum är, att de problem som finns, kanske går för oss att prata oss ur.
Så som vi pratar om allt annat.

Kanske, är det enda riktiga problemet att tala om, något jag måste hantera själv.
Som dessa små illvilliga frön av svartsjuka, och känslan av att jag låter fantasierna
och tankarna
gå för långt.
Om det nu är okej att teoretisera så.

Jag är rädd för att släppa taget,
Om jag gör det, har jag ingen aning om var jag landar, om någonstans alls.
Jag önskar ju att du skulle fånga mig, och någonstans långt bak i mitt medvetande så gör du det, varje gång.
Det vet jag ju samtidigt att du vill, och inte kan.

När jag skriver tänker jag för mycket,
alldeles för mycket,
på dig.

Nu har jag väl haft uppehåll tillräckligt länge igen. Vad som först berodde på brist på inspiration att skriva här, blev sedan ytterligare lidande av att jag bestämde mig för att ta en paus från det mesta vad datorer hette under jul och nyår. I alla fall lovade jag mig själv att jag inte skulle känna ett behov av att uppdatera någonting, inte ens det jag nuförtiden skriver.

Det hände mycket i December. Jag medverkade i min första eldshow sedan i somras, och trots att jag var livrädd igen, på det där sättet som jag alltid blir innan den första hettan från en eldsflamma slår mig i ansiktet och adrenalinet slår till. Det är en helt fantastisk känsla, och även om jag alltid svarar att jag inte rekommenderar det till någon som frågar eftersom jag alltid varit väl medveten om riskerna, så kan jag inte säga att jag vill sluta nu eller någon gång snart i första taget. Jag tycker att det är alldeles för roligt att hålla på med för att kunna överväga det, och det är något jag kommer på varenda gång jag gör det.
Jag hittade inspiration också, där jag minst letade efter den, och min första skrivarkollega. Jag har inte lyckats få något att komma ur ett renoldat sammarbete med en text förut. Visst har jag prövat förut att skriva vartannat kapitel av något, eller att arbeta utifrån samma tema, men jag har inte skrivit tillsammans med någon som jag gör med C. nu. Det känns nytt och alldeles fantastiskt vilka resultat vi lyckas med tillsammans. Inte bara blir jag nöjd med det vi skriver tillsammans, utan jag finner att jag allt som oftast faktiskt känner mig nöjd med det jag skriver själv också. Kanske gör hon mig mindre självkritisk, men mer troligt är det så att hon får mig att bli inspirerad, och därav också bättre.
Strax innan jul, skrev jag ännu ett oskickat brev, rev sönder det och slog in ett paket, en julklapp. Den skickades inte heller, trots råd om motsatsen från min bror. Kanske kommer det kännas som en bättre idé nästa jul. Jag sparar den så länge.


Jag tog mig under julhelgen ned till min mor med familj i Skåne. Det är något jag gör varje år, och det är aldrig en lätt uppgift, särskilt inte då, som min kära Watson uttryckte det "...SJ inte förstått att det snöar i Sverige om vintern och att vi därför behöver tåg som inte går sönder av klimatet här!" Att jag dessutom i år bar med mig en tavla som var ungefär halva min längd, gjorde inte saken bättre. 
Efter förseningar, väntan, biljettbyten, oroväckande trånga bagageutrymmen och en ersättningsbuss där jag råkade somna på min helt främmande reskamrats axel, lyckades jag till slut ta mig fram, till och med med mindre förseningar än vad jag ursprungligen trott. Min mor och min lillasyster som dagen innan äntligen blivit av med sitt gips (gymnastiksalsolycka, fallande madrass, bruten lårbenshals.) hämtade upp mig med bil, och tur var väl det, för under de dagar jag spenderade där nere var lokaltrafiken på många håll helt utslagen.

Eftersom jag visste om detta, spenderade jag knappt en enda dag ute på upptäcksfärd. Jag satt istället med en bok, ett skissblock och mitt lilla Moleskineblock framför brasan med hjortronglögg eller äggtoddy och glömde allt vad snökaos hette. Nu när jag tänker efter kan jag ju inte låta bli att fundera på om det är så ledningen på SJ hanterar situationen också...

Jag fick två nya thésilar i julklapp av A. de läcker inte överhuvudtaget och jag är numera glad åt möjligheten att kunna dricka upp allt mitt thé, även om jag spenderade några veckor i December med att hela tiden glömma det på något sätt. När jag är tankspridd försöker jag ofta samla tankarna med just thé. Problemet är att tankspriddhet och thé egentligen inte går ihop på det sättet att resultatet ofta blir att jag glömmer att sätta på vatten, eller att hälla i det i mitt gula thékannefynd eller koppen, att jag glömmer att lägga thé i thésilen eller glömmer thésilen i vattnet i mer än rekommenderat antal minuter... ja eller att jag glömmer bort det helt och hållet.
Så även om thé faktistk hjälper, kanske det inte har så mycket med själva drickandet att göra, utan till stor del beror på att jag när jag misslyckats med att brygga det, måste fokusera och börja om.

Jag tror det är lite så jag behöver göra med den här bloggen nu efter uppehållet. Fokusera och börja om. Förhoppningsvis med ett positivt och mer frekvent resultat.