Intryck och Avtryck
Fotograf och källa (tyvärr) okänd.
Idag sitter jag och bläddrar förstrött genom den lokala morgontidningen.
Jag saknar teatern, mer än vanligt. Längtar bort, mer än vanligt.
(Finns det frivilligt resesällskap till en långhelg i London någon gång snart?)
Hittar inget som fångar mitt intresse, det är samma gamla vanliga. Samma som det alltid varit. Samma insändare samma namn, samma utseende, samma stad.
Möts av sista sidan och småler lite åt de fredagsmorgnar jag hoppade över allt annat bara för att komma dit. Vissa dagar bara för att få se hans namn i tryck. Uppe tidigt andra morgnar, efter den dag jag listat ut med vilken frekvens de krönikor som pryddes av precis rätt namn och bild dök upp.
Jag minns nu, utan vemod, hur förkrossad jag var bara dagar efter att jag tagit ett allra första väldigt förskrämt och anonymt första steg. Minns hur jag nästan grät den fredagmorgonen och minns hur A., egentligen långt innan hon blev en nära vän till mig, förstod, mer och bättre och snabbare än någon annan. Vi var på samma våglängd redan då, slår det mig.
Jag undrar vad han gör idag, vad underligt det känns.
Vi sprang på varandra, ett par år efter det där, och hälsade som att vi en gång var bekanta. I hans fall handlade det kanske mer om att han inte var säker på om så var fallet, och i mitt om att det faktiskt kändes så.
Han dyker upp någon gång emellanåt. Som minnen och vackra ting ibland gör. Helt utan att jag tänker på det, eller honom. Ibland är det något i en text jag skrivit, och ibland är det ansiktsdrag i någon jag ritat. Det är inte medvetet, men han dyker upp ibland och jag vet att det är han. Så är det fortfarande, fast jag inte skänkt honom en faktisk tanke på mycket, mycket länge.
Jag tänker att så kanske är fallet med vissa människor jag möter. Som den unga man jag stannade upp för och vände mig om efter på en rörig gata i Liverpool. De stannar kvar, de där visuella intrycken, långt efter jag förlorat de andra minnena jag kanske hade eller inte hade med dem.
Marilyn
(Favoritfilm: Niagara 1953), inte bara för att hon sa väldigt många välformulerade, roliga, sarkastiska och smarta saker
(Favoritcitat: "I believe that everything happens for a reason. People change so that you can learn to let go, things go wrong so that you appreciate them when they're right, you believe lies so you eventually learn to trust no one but yourself, and sometimes good things fall apart so better things can fall together.") och inte bara för att hon utseendemässigt är en så väldigt bra förebild idag när allting är nästintill sjukligt smalt... utan lite av alla de sakerna.
Hemma hos mor hade jag en vägg med inramade fotografier av henne och nu när jag tänker tillbaka på den väggen så var det bilderna som inte kändes tillgjorda eller poserade som hamnade där.
Framför allt, var det bilder av när hon läser. För av någon anledning säger det mer om henne så som jag ser upp till henne än de mer "klassiska" bilderna gör.
Hon läste faktiskt mycket och älskade böcker. Det ger en liten annan bild av henne än det blonda bombnedslag som hon praktiskt taget ikoniserats som. Och jag tycker om det. Jag tycker om tanken på att bakom det där fanns en människa som jag har anledning att tycka om.
Jag tänkte delge lite ur min ganska stora bildsamling. De tre översta har varit mina klara favoriter sedan länge.
och så några till, bara för att jag har så många och inte kan låta bli:
På ämnet Holmes - Ett självporträtt
Jag tycker det sammanfattar min bild av Holmes till den grad att jag faktiskt kände för att posta det här. När vi ändå är på ämnet, så att säga.
Det här är troligtvis en av få gånger jag någonsin kommer att publicera en skoluppgift på min blogg, så ni behöver absolut inte oroa er för att behöva läsa fler. Denna fann jag dock fortfarande välskriven och underhållande och får bli ett undantag i det här fallet.
Kära läsare,
Ni tror förstås att ni känner mig, lika mycket som ni tror att ni känner min krönikör. Jag tänker nu erkänna att Watson, ty han har författarens gåva, sätter mig i centrum och gömmer sin egen karaktär i skuggan med avsikt. Watson är, om sanningen ska fram mycket stiligare och vältaligare än han själv medger. Han har dessutom, torts hans uttalanden om motsatsen, efter alla dessa år i mitt sällskap anammat vissa utav mina metoder och nyttjat dem med anmärkningsvärt resultat i samband med några av våra fall.
”Våra fall” skriver jag… jodå, allt som är mitt är också Watsons, vi har lärt oss att leva på det viset efter alla år vi bott tillsammans på Baker Street. Emellanåt undrar jag hur jag klarade mig under den tidsperiod han inte alltid fanns vid min sida. Han får mig att tänka i andra banor, upptäcka saker som jag inte tidigare lagt märke till, även om han ibland, dragit helt fel slutsats och misstolkat deras relevans. På något sätt är det ändå alltid han som, i och med våra samtal om fallet, får mig att inse vad nästa drag är.
Vad jag uppskattar mest med Watson är dock hans tålamod med mig. Ingen annan, inte ens min egen mor, har stått ut med mina humörskiftningar, mina depressioner, tillståndet vårt vardagsrum alltid befann sig i, kulhålen i väggen, mitt violinspel mitt i natten eller den pipröksfyllda våningen när jag jobbar med ett särskilt intressant fall. Watson har alltid funnits där, Watson har alltid stannat vid min sida, även under den tidsperiod då jag fortfarande behövde kokain för att tänka klart.
Jag var 27 år när jag först träffade Dr. John. H. Watson, då nyligen hemkommen från Afghanistan, hans flärdfulla liv i London efter hemkomsten hade sakta men säkert börjat ruinera honom, och han behövde en bostad. Faktum var, att jag precis samma dag hittat en förtjusande våning på Baker Street, som tyvärr låg utanför min prisklass, och letade efter någon att dela den med. Ödet förde oss samman eftersom vi, som det visade sig hade en gemensam vän som vi båda beklagade oss för. Under den första tidsperioden fick jag dock ofta blidka honom genom att spela hans favoritmelodier på min violin, men med tiden växte vi tätare samman. Numer litar jag till och med mer på honom än min egen bror!
Min käre Watson påpekade för mig, när vi satt i vardagsrummet häromdagen, efter att jag frågat om han verkligen ansåg mig vara en ”kall, beräknande maskin”, (som han ju har uttryckt det) att han till en början ansåg det vara så, och att han misstänkte att alla vi mött under alla dessa år, ansåg mig vara just kall och beräknande. Dock, och detta sa han med ett leende, hade han senare kommit på det klara med att det faktiskt finns något mer, under masken.
Tydligen så hade denna insikt fått sin grund i samband med ett fall vi hade under försommaren 1902. (Ni återfinner det ibland Watsons referat av våra många fall som ”Tre herrar Garrideb”) Det var ,enligt honom själv, då han till slut insåg att jag, min kalla yta till trots, bryr mig om honom lika mycket som han bryr sig om mig. Om sanningen ska fram, och kanske är det min egentliga mening med den här skrivelsen, så har ingen annan än Watson fått se den sidan av mig, och det helt enkelt av den anledning att han är den enda som lyckats frammana den. Det är sant som han skrivit, att jag inte ser på känslor som något värt att ödsla tid på, men ändå har jag blivit tvingad att inse, att jag trots allt känner en stor tillgivenhet till min käre Watson.
När det gäller Watsons porträttering av mig måste jag komma med en skarp protest emot hur mitt privata jag sätts i dager. Jag är inte alltid lätt att umgås med, så mycket kan jag medge, och jag har långa perioder av humörsvängningar och djupaste depression. Allt detta till trots kan jag vara en ytterst omtänksam och öm person när dessa egenskaper krävs. Watson har själv medgett detta men som han själv sade till sitt försvar: ”Det skulle helt förstöra den bild jag byggt upp av dig under alla dessa år Holmes. Mina läsare skulle bli ytterst förvirrade om du helt plötsligt visade att du faktiskt bryr dig om någon annan än dig själv och dina fall.” Jag kan inte annat än le åt hans ord.
Angående kvinnor har Watson framställt situationen efter sin bästa förmåga, och som jag nämnde tidigare hyser jag ingen längtan efter att gifta mig eftersom jag ser det som ett slöseri med tid och hjärnkapacitet. Dessutom skulle ingen kvinna klara av att leva med mig, av den enkla anledningen att jag väldigt sällan är hemmavid och nästan aldrig punktlig ifall jag sagt att jag ska återvända innan middagen (Watson kan tala för detta). Jag har dessutom en tendens att sprida alla mina tillhörigheter omkring mig. (Även om detta inte för en sekund innebär att jag är slarvig… nej jag vet precis var allting ligger i mitt hem.) Dessutom skulle jag aldrig kunna med att flytta ifrån Baker Street, och detta skulle jag vara tvungen till om jag faktiskt gifte mig. Nej Watson har rätt, jag hyser ingen avund för mina gifta klienter och bekanta, jag trivs faktiskt precis där jag är.
Er tillgivne
Sherlock Holmes
Att göra skillnad på John och Watson, Sherlock och Holmes
Orginalillustration ur "The Strand" av Sidney Paget.
Per definition är jag en Holmesian, eller en Sherlockian. Beundrarna av den store detektiven har under åratal varit relativt oense om vilket uttryck som är att föredra. Personligen, anser jag det vara en smaksak.
Enligt takt, ton och tycke, anser jag att Holmesian, för mig, är mer korrekt.
Jag drar mig för att kalla Sherlock Holmes vid förnamn, då inte ens Watson gör det i berättelserna. Något inom mig säger att om inte ens Holmes bästa vän och krönikör kallar honom vid förnamn, då är det sammanbundet med en intimitet som inte har något att göra med den officiella rådgivande detektiven han är. Den rådgivande detektiv jag som läsare känner honom som. Därav känner jag mig bättre under definitionen Holmesian än dess mer personliga motpart.
När det kommer till Watsons förnamn John, har dock valet fallit på att inte använda det eftersom ett namn som John, egentligen inte säger särskilt mycket om den gode doktorn som karaktär. Det är bara ett namn, medan Watson, och särskilt Doktor Watson, har blivit förknippat med en identitet.
I BBCs TV-satsning från 2010, ”Sherlock”, används liksom titeln använder, för det mesta förnamn. Åtminstone mellan karaktärerna Sherlock och John. Detta har sin logiska förklaring i att handlingen är förlagd till nutid, då du faktiskt inte skulle kalla din rumskamrat, vän och kollega vid efternamn.
Mycket kan sägas om ”Sherlock” som serie, bland annat kan det säkert kallas hädelse att låta karaktärerna driva bloggar och hemsidor och skicka sms till varandra, men om sanningen ska fram så älskar jag tonen i ”Sherlock”. Manus är skrivet med den yttersta respekt för originalet och det finns repliker strödda över hela första säsongen som är direkta eller något omarbetade citat ifrån dem. Hela tiden finns det små vinkar till de riktiga fallen som en Holmesian som jag själv inte kan låta bli att notera och småle åt. Bland annat skriver ett offer i första avsnittet ”En studie i rosa”, bara det ett hommage i sig, ”Rache” på golvet.
Ända sedan det först började talas frekvent i Holmesiankretsar att den här serien inte bara var värd att se för dess orginalitet utan att den också höll hög kvalitet har jag längtat efter att SVT skulle köpa in den. Något de till slut gjorde. Först var jag förstås orolig att jag skulle få för höga förväntningar och därmed också sluta i besvikelse om jag inte alls tyckte om den. Jag är glad att jag slapp den känslan i alla fall.
Raka motsatsen var det i fallet "Sherlock Holmes". Guy Ritchies storsatsning från 2009. Den filmen bojkottade jag redan vid första anblicken. Inte nog med att de satte en amerikan i huvudrollen utan trailern innehöll dessutom en alltför sexuellt uttalad relation med Irene Adler och en hel uppsjö explosioner.
Det var först när mina föräldrar slog sig ned för att se filmen på DVD en fredagskväll som jag till slut gav med mig och lovade att hålla munnen stängd och ge den en chans. Jag lovade mig själv att gå om det blev outhärdligt.
Dock slutade det hela med fullständig förvåning från min sida, och jag satt faktiskt kvar hela filmen ut. Slutsatsen blev att Jude Law och Robert Downey Jr har förstått. De spelar Watson och Holmes på ett sätt som helt olikt mina ursprungsteorier faktiskt överensstämmer med orginalet. Filmens problem är faktiskt inte Sherlock Holmes eller Watson eller grundhistorien. Filmens problem är faktiskt Guy Ritchie. Ritchie har försökt göra den mer än vad den är eller borde vara, utan en tanke på att Downey Jr och Law lätt hade kunnat bära upp en enkel grundkomplott enligt orginalberättelsernas alla regler och de hade kunnat göra den magisk. Nu faller "Sherlock Holmes" på målsnöret på grund av att Guy Ritchie försöker för mycket och sedan uttalar sig om att det är den adaption som sedan berättelserna skrevs är mest trogen orginalet.
Detta håller jag fortfarande inte med om överhuvudtaget, trots att Laws och Downey Jrs Holmes och Watson faktiskt gör filmen sevärd.
Downey Jr spelar Holmes inspirerad av den fantastiske Jeremy Brett, som porträtterade Holmes i Granadaserien på 80 och 90-talet. Denna adaption är och förblir min klara favorit bland alla andra. Många föredrar Basil Rathbones avsevärt kallare och distanserade Holmes, men jag har alltid haft en svag punkt för Bretts faktiskt riktigt älskvärda Holmes. Rathbone spelar Holmes som den maskin Watson en gång påstår att Holmes fungerar som, medan Brett spelar Holmes som mannen Watson i "Tre herrar Garrideb" upptäcker faktiskt har hjärta och känslor.
Laws porträttering av Watson påminner lite om den tolkning som talangfulla Ian Hart gör i en TV- filmatisering av Baskervilles hund från 2002 och även den John som Martin Freeman gör ett sådant fantastiskt jobb med i "Sherlock". En Watson som är lite känsligare, lite uttalat smartare, full av beundran för Holmes och med en naturlig militärisk instinkt att följa med Holmes överallt, inte bara för tjusningen i farliga situationer, utan för att skydda Holmes, ibland till varje pris. Laws Watson är precis i uppbrottsperioden från Holmes, när han ämnar flytta ut från Baker Street. Den separationsångest som utbyts mellan honom och Holmes hade i sig varit tillräcklig att göra film av. Men då hade ju förstås inte Guy Ritchie fått in lika mycket pengar, och det är väl i fallet "Sherlock Holmes" vad det hela handlar om i slutändan. Nu ska det göras en uppföljare, och jag är lika säker den här gången att jag kan vänta till DVDsläppet innan jag ens överväger att se den.
Min kärlek till Holmes började med böckerna, och jag äger nu en ännu blygsam men heltäckande samling av dem. Bland annat lyckades jag efter flera år få tag i en "Baskervilles Hund" som är precis likadan som den jag för första gången lånade från skolbiblioteket någon gång i lågstadiets senare del. Jag har fortfarande min allra första egna Conan Doyle, "De fyras tecken" i lättläst stil stående i bokhyllan.
Någonstans har jag också den första dramatiseringen av Holmes jag mötte på, en radioteateruppsättning av "Det spräckliga bandet" som jag fortfarande minns med värme varje gång jag läser berättelsen igen. Jag har länge gått i tankarna att om jag någon gång skaffar en tatuering, då blir det nog Holmescitatet "Whatever remains, however improbable, must be the truth." Det fulla citatet börjar egentligen "When you have eliminated the impossible..." Men jag har kommit fram till att det skulle bli lite för långt för en tatuering, och slutet av citatet har ändå stor betydelse för mig.
Jag lämnar er, kära läsare, med ett av mina favoritklipp från Granadas Sherlock Holmes-satsning. Just detta är första delen av "The empty house". Anledningen till att jag postar just denna är för att denna historia innehåller Holmes återkomst från "de döda" och scenen när han för första gången visar sig för Watson i det här avsnittet är på pricken så som jag tänkte mig den när jag läste det.
Just den specifika scenen finns mot slutet av Del 2.
