På tåget till Värmland såg jag tiden och världen rinna förbi utanför fönstret. Lyssnade på Yann Tiersen och funderade över underliga saker som relativ tid, och att om så är, så är jag i början och slutet samtidigt. Allt måste ta slut någon gång för att annars skulle inget nytt börja.
Jag stickade en halsduk, ändrade mig om färgerna och började om. Tid hade jag ju. Fick vänta i Örebro, tände ett ljus i S:t Nicolai kyrka och åt min lunch på en raserad stenmur vid det frusna vattnet. Det slog mig att jag aldrig varit i centrala Örebro förut, och jag tänkte mig att det nog är fint om sommaren. Lite som Lund som får sin charm när träden slår ut och man kan strosa i timmar i Botaniska Trädgården med ett blankt block och en bok.

Det var lite för tyst i Värmland. Som det varit de senaste gångerna jag varit där. Till en viss grad är det fridfullt, men när jag vaknar klockan halv åtta på morgonen av solljuset som landat på min kudde är det lite för tyst. Det är knappt jag hör klockan i vardagsrummet ticka. Den som jag alltid tidigare tyckt fört så mycket oväsen.
Men det är ju inte så konstigt egentligen. När jag tänker efter.
Jag saknar Värmland på sommaren också. Jag saknar tomatplantorna i det lilla växthuset. De som påminde så mycket i sin solvarma smak om de jag åt hos mina släktingar tomatodlarna utanför Närpes i Finland när jag var liten.
Men nu är det snö och kallt och moster berättar att hon spräckt två glasrutor på det stora växthuset i vinter.

Fantastisk gnistrande vinter är det på Sollerön. Som det ska vara på ett sportlov. Det är rågflingegröt, svartvinbärsjuice och frost i träden och en morfar som säger att idag får man ta på sig solglasögon för att undvika att bländas av snön.
Han har alltid rätt också, den gamle skogvaktaren.
Läste index till diabilderna åt moster som letade upp dem, inspekterade och valde ut. Kusinen satt i källarens allrum och scannade in de utvalda bilderna på en dator och jag såg till att varje bild hamnade på rätt plats igen efteråt. Jag hittade några egna i denna guldgruva av bilder som ligger i min morfars mörkrum (Han är inte bara skogvaktare, utan också en utomordentlig hobbyfotograf) Bilder på mig som liten. Med bror och med pappa framför allt. Bilder som jag knappt visste fanns och som jag aldrig sett.
Letade även igenom fantastiska foton från Australien USA på 30 och 40-talet. Släktingar som bosatt sig där och skickat dessa kort hem. Faster Dagmar som var hushållerska åt Teddy Roosevelt... Georg som var lika stilig som en filmstjärna...

Jag och moster promenerar i den bländvita snön och solen värmer våra ryggar i mörka kappor. Jag inser att det är sju år sedan jag var här sist. Nästan inget har förändrats, och det känns så fantastiskt tryggt att jag skulle kunna hitta här, även nu, om jag gick vilse.
Jag vet att Lärkastugan ligger rakt fram här, och ett stenbrott. Pulkabacken ligger ned till vänster, kyrkan och affären upp till höger. Jag vet för att det alltid har varit så. Jag vet att på sommaren växer blommor på ängen bakom ladan där nere. Om man hoppar över gärsgården så går det utmärkt att plocka dem till midsommarkransar och buketter.
På något sätt känner jag mig mer hemma här, mer rofylld här än på många andra ställen. Även här hemma, på en plats där jag bott i snart tjugo år.


Sista dagen, hemma hos min moster igen, började snön smälta. Det var vårvärme i luften och vi åkte på Second Hand och drömde om skrivmaskiner innan vi gjorde iordning sötpotatissallad med ruccola och cashewnötter till lunch. På tåget hem åt jag mörk choklad som hon skickat med mig och lyssnade på Brittisk radioteater.
Kom hem och kände mig lugn. Med allt. Och det kändes som att det var precis så det skulle vara just då.
Det är nog bland den bästa känslan av alla.