utan träd att karva våra initialer i

...

Det var vinter och jag hade alltid trott

att det var ett fenomen

reserverat för landsbygden där den

rullade ihop sig för att sova

på gårdstaken.

Hon hade köpt en klarblå halsduk

och virat den med vinter omkring halsen

Jag satte en frostig tanke i vrångstrupen,

att något så vackert kunde finnas

mitt i en larmande storstad

.

Och kallt var det

så det bet i skinnet

och iskristaller frös

i ögonfransarna.

.

Hon rörde sig som om hon

dansade framför skyltfönstren

Överanvände

utropstecken utropade

varje mening som föll från

hennes violetta underläpp.

.

Hon sa:

Jag skulle vilja värma dig

ett slag.

.

och virade sig som halsduksvintern

runt min hals.

Rosade mina kinder

med sin tunga

tryckte sig så nära att

mina extralager

kändes överflödiga.

.

Jag tappade räkningen

visste inte längre om det varit

vår första kyss

eller den sista.

.

Hennes nästipp mot min

och jag vägrade ha mina handskar

eftersom jag behövde känna

henne i min hand

hon tryckte sig mot mig så nära det gick

och vintern var mjuk i mellanrummet

.

Jag sa,

Nu sätter vi oss,

innan fötterna ramlar av.

En karta

leder till en karta

den andra kartan leder till nästa

och ledtrådarna är

långa invecklade tar timmar

och kräver

månskenet på gården.

.

Till denna skattjakt behöver du:

Två kompasser

som pekar åt motsatta håll

och

...

Lite hopp.

You will want to call him.
You will go as far as holding the phone
in your hand, imagine telling him
unimaginable things like you are always
ticking inside of me and I dream of you
more often than I don’t.
My body is a dead language
and you pronounce
each word perfectly.

- ur Unrequited Love Poem av Sierra Demulder

Ett tomt pariserhjul stillastående i höstvinden från havet

vågorna brusar slår kastar sig mot pirkanten krossas mot pelarna

långt nedanför.

Det ovetande sömniga nöjesfältet jag står en bit bort.  Jag står orörlig ser på orörligheten.

Bergochdalbanan som inte tuggar sig uppåt som inte faller nedåt.

Radiobilarna som står stilla en seriekrock som en avspärrad gatkorsning från vilken alla inblandade har försvunnit.

Blicken tillbaka på pariserhjulet Jag tänker mig hur det skulle vara om det var igång, om det snurrade och jag kunde åka upp och se horisonten och kusten breda ut sig under mig. Att för någon minut ha hela världen framför mig.

Jag har sand i blöta tygskor efter strandpromenaden. De håller mig vid medvetande får mig att känna mig mindre stirrig.

Jag har inte sovit alls på fyra dagar.

Jag går bort mot piren. Jag rör mig långsamt och med lite för stor möda.

Sömnlösheten är en bubbla. Jag är ensam. Jag promenerar. I fyra dagar nu har jag gått. Ensam.

När jag kommer fram till piren förväntar jag mig besvikelse. En kedja eller ett lås eller någonting alls på grindarna till nöjesfältet. Men där finns ingenting alls.

Bara friheten ett välkomnande in.

Det är tyst innanför grindarna. Den öppna himlen är oändlig molnvit jag ser måsarna men det är som om de upphört att höras. Jag står andlös storögd andas djupt in sövande luft likt ett andetag i en mask på ett sjukhus före operation.

Sedan går jag långsamt runt, stryker med handen runt utsmyckningarna på de små kioskerna och skjulen. Färgflagor knastrar loss lossnar under mina smekningar.

Jag viskar hälsningar för det känns som något man förväntas göra

när man är det enda som rör sig på en plats som den här.

Jag tänker att här går inte så många ändå

här är det knappast någon fara för glasbitar och här får sanden säkert inte fotsulorna att rodna.

Så jag tar av mig skorna kastar dem en i taget från två meters avstånd i närmsta papperskorg. Den första träffar. Den andra flyger iväg, dunsar mot en automat, en gammal jukebox vad det verkar. Jukeboxen rasslar till. Rosslar och hackar.

Först händer ingenting, men jag har just tagit det första steget mot skon som missade när en serie pianonoter slås efter varandra. Det är ett jazzigt bluesstycke, hemsökande i sin vajande rytm. Något säger mig att det finns ord som hör hemma i melodin, ord som jag kan eller en gång har kunnat. Var det någonting om ett sjukhus?

Jag stannar upp. Glömmer skon. Blickar upp mot pariserhjulet och önskar inte alls lika mycket längre att det skulle vara igång. Jag minns något ur sången som ännu spelar. Något om en flicka, en blek flicka på ett vitt bord.

Träplankorna är slitna, mjuka under mina fotsulor.

Jag ser på vagnarna på hjulet. Räknar dem till tolv stycken.

Blir sedan helt stilla. Sjunker ner i träplankorna på pirgolvet.

Blir stilla blir fast låter träet det mjuka träet omfamna fötterna och bli ett.

Ett med stillheten och tystnaden piren och nöjesfältet och då minns jag plötsligt sången.

Jag upprepar den om och om igen, tyst för mig själv

Let her go, let her go, God bless her,

Wherever she may be,

She can look this wide world over…

Och för första gången på fyra dagar sover jag.

”Våra fall” skriver jag… jodå, allt som är mitt är också Watsons, vi har lärt oss att leva på det viset efter alla år vi bott tillsammans på Baker Street. Emellanåt undrar jag hur jag klarade mig under den tidsperiod han inte alltid fanns vid min sida. Han får mig att tänka i andra banor, upptäcka saker som jag inte tidigare lagt märke till, även om han ibland, dragit helt fel slutsats och misstolkat deras relevans. På något sätt är det ändå alltid han som, i och med våra samtal om fallet, får mig att inse vad nästa drag är.

Vad jag uppskattar mest med Watson är dock hans tålamod med mig. Ingen annan, inte ens min egen mor, har stått ut med mina humörskiftningar, mina depressioner, tillståndet vårt vardagsrum alltid befann sig i, kulhålen i väggen, mitt violinspel mitt i natten eller den pipröksfyllda våningen när jag jobbar med ett särskilt intressant fall. Watson har alltid funnits där, Watson har alltid stannat vid min sida, även under den tidsperiod då jag fortfarande behövde kokain för att tänka klart.

Jag var 27 år när jag först träffade Dr. John. H. Watson, då nyligen hemkommen från Afghanistan, hans flärdfulla liv i London efter hemkomsten hade sakta men säkert börjat ruinera honom, och han behövde en bostad. Faktum var, att jag precis samma dag hittat en förtjusande våning på Baker Street, som tyvärr låg utanför min prisklass, och letade efter någon att dela den med. Ödet förde oss samman eftersom vi, som det visade sig hade en gemensam vän som vi båda beklagade oss för. Under den första tidsperioden fick jag dock ofta blidka honom genom att spela hans favoritmelodier på min violin, men med tiden växte vi tätare samman. Numer litar jag till och med mer på honom än min egen bror!

Min käre Watson påpekade för mig, när vi satt i vardagsrummet häromdagen, efter att jag frågat om han verkligen ansåg mig vara en ”kall, beräknande maskin”, (som han ju har uttryckt det) att han till en början ansåg det vara så, och att han misstänkte att alla vi mött under alla dessa år, ansåg mig vara just kall och beräknande. Dock, och detta sa han med ett leende, hade han senare kommit på det klara med att det faktiskt finns något mer, under masken.

Tydligen så hade denna insikt fått sin grund i samband med ett fall vi hade under försommaren 1902. (Ni återfinner det ibland Watsons referat av våra många fall som ”Tre herrar Garrideb”) Det var ,enligt honom själv, då han till slut insåg att jag, min kalla yta till trots, bryr mig om honom lika mycket som han bryr sig om mig. Om sanningen ska fram, och kanske är det min egentliga mening med den här skrivelsen, så har ingen annan än Watson fått se den sidan av mig, och det helt enkelt av den anledning att han är den enda som lyckats frammana den. Det är sant som han skrivit, att jag inte ser på känslor som något värt att ödsla tid på, men ändå har jag blivit tvingad att inse, att jag trots allt känner en stor tillgivenhet till min käre Watson.

När det gäller Watsons porträttering av mig måste jag komma med en skarp protest emot hur mitt privata jag sätts i dager. Jag är inte alltid lätt att umgås med, så mycket kan jag medge, och jag har långa perioder av humörsvängningar och djupaste depression. Allt detta till trots kan jag vara en ytterst omtänksam och öm person när dessa egenskaper krävs. Watson har själv medgett detta men som han själv sade till sitt försvar: ”Det skulle helt förstöra den bild jag byggt upp av dig under alla dessa år Holmes. Mina läsare skulle bli ytterst förvirrade om du helt plötsligt visade att du faktiskt bryr dig om någon annan än dig själv och dina fall.” Jag kan inte annat än le åt hans ord.

Angående kvinnor har Watson framställt situationen efter sin bästa förmåga, och som jag nämnde tidigare hyser jag ingen längtan efter att gifta mig eftersom jag ser det som ett slöseri med tid och hjärnkapacitet. Dessutom skulle ingen kvinna klara av att leva med mig, av den enkla anledningen att jag väldigt sällan är hemmavid och nästan aldrig punktlig ifall jag sagt att jag ska återvända innan middagen (Watson kan tala för detta). Jag har dessutom en tendens att sprida alla mina tillhörigheter omkring mig. (Även om detta inte för en sekund innebär att jag är slarvig… nej jag vet precis var allting ligger i mitt hem.) Dessutom skulle jag aldrig kunna med att flytta ifrån Baker Street, och detta skulle jag vara tvungen till om jag faktiskt gifte mig. Nej Watson har rätt, jag hyser ingen avund för mina gifta klienter och bekanta, jag trivs faktiskt precis där jag är.

Er tillgivne

Sherlock Holmes

Jag vet inte om jag tror på ödet,
det vet jag att du inte gör.
Kanske är det fånigt att ens vilja försöka,
men jag vill så gärna låtsas att det trots allt finns en mening med det här.
Jag vill inte sitta här, vill inte att det ska göra ont, om inte vetskapen finns hos mig,
att det är precis så det ska vara. Det är lättare så.

Möjligtvis kan problemet vara jag.
Det svåra i att acceptera att alla ”tänk om” är byggt på pappskivsgrunder,
att det faktiskt, trots min vilda fantasi,
inte kan vara på något annat sätt än det här.
Det skulle till och med kunna vara mer komplicerat, mer invecklat, och det skulle kunna göra ännu mer ont.

Problemet kanske inte är min fråga om jag tror att ödet finns.
Faktum är, att de problem som finns, kanske går för oss att prata oss ur.
Så som vi pratar om allt annat.

Kanske, är det enda riktiga problemet att tala om, något jag måste hantera själv.
Som dessa små illvilliga frön av svartsjuka, och känslan av att jag låter fantasierna
och tankarna
gå för långt.
Om det nu är okej att teoretisera så.

Jag är rädd för att släppa taget,
Om jag gör det, har jag ingen aning om var jag landar, om någonstans alls.
Jag önskar ju att du skulle fånga mig, och någonstans långt bak i mitt medvetande så gör du det, varje gång.
Det vet jag ju samtidigt att du vill, och inte kan.

När jag skriver tänker jag för mycket,
alldeles för mycket,
på dig.

Idag sitter hon på den tjocka grå mattan i vardagsrummet och dricker thé.
Du sneglar på henne då och då, tankarna smiter ur bokens grepp och ersätts av tvekan.
Ska du säga något?

Kvällar som denna är det svårt att veta.
Hon kanske är så uppfylld av egna tankar att hon inte har plats för dina just nu?
Du harklar dig och frågar om hon skulle kunna tänka sig att lägga på en skiva.
Hon ser på dig med stora outgrundliga ögon under ett ögonblick, innan hon ler och nickar. 
Mer förlorad i tankarna än du först hade trott.
På alla fyra kryper hon bort till skivspelaren och tar försiktigt ut en skiva ur ett av fodralen med lätta händer.
Dylan.
Det var värre än du trodde. 
När hon återigen sitter på sin ursprungsplats på mattan är det som att ingen tid alls har gått, som om du fått en chans att ställa allt tillrätta. 
Men du törs ju inte, eftersom du nu vet att hon är där borta. Långt borta, på väg till, eller kanske redan där... dit du aldrig kan följa med. Det gör ont att erkänna men det har hänt allt oftare nuförtiden, och du har valt att ignorera det, eftersom du inget kan göra åt det.

Hon gråter aldrig, inte utåt. Det skrämmer dig något fruktansvärt.
Det är som att hon stänger dig ute, och du vet inte och vågar inte fråga varför heller. För tänk om det är du som är felet? Tänk om du för hennes lycka måste flytta dig från den bekväma fåtöljen du sitter i. 
Då kanske det är bättre att inte veta alls.

A-sidan tystnar med en suck.
Du reser dig och säger något om att det är dags att gå till sängs.
"Godnatt" Det är första ordet hon sagt på hela kvällen, och det säger allt och för mycket. 
Du kommer sova ensam inatt. 
Långsamt tar du en filt och virar den runt hennes axlar. Hennes hand vilar på din ett evighetslångt ögonblick, tills du rynkar pannan och hon släpper taget för att kunna smutta på théet som slutat ryka för länge sedan. 
Hon fortsätter att se ut i natten, och du släpar långsamt benen efter dig på vägen ut i den.