Har haft samma hetsiga celloduett i öronen i tre timmar och skriver inspirationshög på musiken solen och den blå himlen utanför.

"Hon är så vacker och jag har så bråttom jag har inte tid att stanna och se på. Jag vet att jag måste gå jag vet att jag inte borde ha varit här från början.

Lägenheten är tom sommardagen är kvav jag förbannar det öppna fönstret

förbannar skulden jag är ämnad att känna

i hallen står hennes högklackade skor de vita med röda rosor när jag springer barfota

ut ur lägenheten lämnar ytterdörren öppen springer ner för trapphusets betongsteg

håller jag hennes skor i handen

jag rusar nerför gatan och tänker inte på smutsen eller gruset eller glassplittret

jag tänker inte på cigarettfimparna

jag tänker att jag kan tvätta mig hundra gånger när jag kommer hem.

Jag inbillar mig att jag hör sirener fast det behöver förvisso inte vara inbillning,

men det här är en storstad och sirenerna kör säkerligen i en annan riktning.

Det är långt hem och asfalten bränner under fötterna men jag verkar inte kunna sluta springa."