Jag har ganska bra minne för ord. Jag kan ett par av mina favoritdikter och en handfull monologer utantill.
Och så kan jag nästan en hel diktsamling. Nästan för att det finns ett undantag på en och en halv dikt.
Diktsamlingen är T.S. Eliot's Old Possum's book of practical cats.

Jag är en kattmänniska. Det har jag alltid varit. Jag är uppväxt med en, som sov vid mina fötter eller runt mitt huvud sedan jag var ett par år gammal och tills han gick bort tio år senare. 
Det är inte så att jag ogillar hundar, jag har mött många sådana som jag älskat också, men det är lite annorlunda med katter. På något sätt dras de till mig. Det är svårt att förklara men jag minns att då jag första gången var i Grekland var det på gränsen till frustrerande att promenera med min far och mig, för katterna kom fram och strök sig runt benen på oss konstant, till och med de mest skygga. Min favorit var en Siames som när vi gick förbi vaknade där han låg ihoprullad i en precis lagom stor blomkruka.

Jag tror att det krävs en särskild sorts människa för att passa med katt. Vem som helst kan ha en katt och trivas med den, men det krävs mer för att faktiskt passa ihop med den. Under åren har jag kommit att se det som att ha katt är inte som att ha ett husdjur, utan en rumskamrat. Det är lätt att låta helt galen om jag säger att jag anser om att ha ömsesidig respekt för varandra, att konversera och vara uppmärksam. Men katter är speciella djur.

Min första katt Julius kom med huset vi köpte när jag var ett. Han tillhörde den tidigare familjen men försvann spårlöst när de skulle flytta. Det var tydligt att han inte ville flytta med dem, så de överlämnade honom till oss i händelse av att han skulle komma tillbaka. Och det gjorde han, dök upp så snart vi funnit oss till rätta.
Julius såg mig med all rätta som minstingen i kullen. Han envisades med att sova i min spjälsäng. Mor och far var oroliga att jag skulle komma till skada först och stängde min sovrumsdörr. Men Julius öppnade dörren och gick in i alla fall. Han sov vid mina fötter, ihoprullad runt mitt huvud på kudden, eller under mitt huvud istället för kudde.
Han var oerhört lojal mot mig, och jag minns att jag en gång klev honom på svansen, han såg upp på mig och vände sig sedan mot min bror som stod bredvid mig och klöste honom istället.
Han kom hem med möss och ekorrar och fåglar till mig och mamma, visade upp stolt upp dem på förstutrappen. Jag har känt många som blir arga på sina katter när de gör sådant, men personligen tycker jag att det är fel. Det ligger i deras natur, i sakers naturliga gång att det är såhär de gör. De jagar, och de visar upp det för att vi ska tycka att de är duktiga. Fast vi blev rejält arga på Julius den gången fågeln han släpade in i vardagsrummet inte var död än. Någonstans drog vi ändå en gräns.
Julius blev gammal, 14-15 människoår. Jag var inte med till veterinären då de avlivade honom, men jag grät hela dagen i skolan. Vi hade växt upp tillsammans och det var honom jag grät hos när jag mina föräldrar skilde sig, att inte ha honom där krossade mitt hjärta mer än vad jag kanske trott att det skulle göra.

När man bodde mellan två stall, med närhet till två andra, som vi gjorde när jag var liten, då fungerar inte hushållet utan katt, så vi skaffade en till. Min andra katt Pussel tog vi ifrån kullen lite tidigare än vad som är brukligt. Det gjorde att han blev väldigt bekräftelsesökande och adopterade mig och mor som sina kattmammor.
Han var en sån där katt som jämt ville ha uppmärksamhet och det var nästintill omöjligt att läsa i samma rum som honom då han stack upp huvudet framför boken om man var alltför fokuserad.
Men mor flyttade till skåne och jag till pappa och min allergiska extramamma, så att ta med katten blev det inte fråga av. Vi var tvugna att ge bort honom, men tydligen sprang han bort från den nya ägaren och kom aldrig tillbaka.

Förutom T.S. Eliots katter, där magiske Mr. Mistoffelees alltid varit min favorit (Förutom första gången jag såg musikalen Cats och hade min första kändisförälskelse i Rum Tum Tugger.), hade jag en barndom full av böcker om katter. Det var katten som följde med sin ägare som var fiskare, ut på ett stormigt hav utanför Englands kust, och som sjöng för stormkatten för att rädda honom, Minou som bodde i Paris och som födde min fascination för staden, katten som älskade sitt lapptäcke, den andra Minou som var katt men blev flicka, Kattskorpor och Siameskatterna som med tassar och svanstippar ritade med kjesarens bläck och därmed fick sin distinkta färgteckning.
Det var katterna Krumben och Mrs. Norris i Harry Potterböckerna och Homans Cléo De Merode i Jan Mårtenssons böcker.


"The Rum Tum Tugger is a Curious Cat-
And there isn't any need for me to spout it:
For he will do
As he do do
And there's no doing anything about it!"
- The Rum Tum Tugger - T.S. Eliot


Jag vet inte om det är så att man skriver bättre med katter än något annat djur. Det tror jag inte egentligen. Personligen finner jag katter så ändlöst mycket mer fascinerande än de flesta andra djur, men det är nog egentligen bara en smaksak.
Jag dras till deras förflutna, till Egypten, Bast och till deras självständighet. Jag tror inte att jag helt och fullt ägt en katt, tror inte att det går. Du kan ta han om dem, och de kan bo hos dig, men de tillhör alltid mer sig själva än vad de tillhör dig. T.S. Eliot har i öppningsdikten "The Naming of Cats" slutpoängen att en katt bör ha tre olika namn, ett vardagsnamn, ett finare, och ett som är hans alldeles eget. Vi kan ha tillgång till de första två, men han kommer alltid att hålla det sista för sig själv.
Nuförtiden har jag inte katt, men jag saknar det. När jag förra sommaren var själv hemma och satt kattvakt åt grannen hände det mer än ofta att Smulan följde med mig hem, eller bara satt ute på gräsmattan och höll mig sällskap. Jag vet som sagt inte om jag finner katter mer inspirerande, men en sak är säker, och det är att jag känner mig i alla fall så ofantligt mycket lugnare med katt.

Hej. Du har inte hamnat fel om du just knappade in en välbekant bloggadress och nu inte känner igen dig.
Det är varmare ute, och de har äntligen sopat dammet från gatorna, och det kändes som att det behövde bli lite varmare här inne också.
Tidigare var här blått och vitt och grått och ljust då, i November kändes det rätt. Jag längtade till Visbys gator, till stockrosor, klarblå himmel, gröna träd och vindpinade ruiner. Men nu är jag inte där längre, känner mig inte lika på väg dit nu när jag går runt i kortbyxor i April. Så då hamnade vi här, någonstans i gränslandet mellan ett inbott vardagsrum med sammetsfotöljer och ljudligt tickande golvur, och den där dagen då jag i ljuset från en solnedgång ritade landskap i sanden vid havet för några somrar sedan. Jag vet inte om det passar ihop egentligen, och kanske ändrar jag det senare. Men det är någonstans här jag är precis just nu.


Jag skrev en dikt en gång, kanske var det på den där stranden, den där gången. Kanske var det när jag ensam promenerade runt bland badhytter och genom skogsdungar i Falsterbo. Jag minns inte så noga. Hur som helst så ekar den bekant just nu. Kanske var jag då på samma ställe som jag är nu. Om det nu är möjligt att verkligen befinna sig på samma ställe två gånger. Någon sa en gång till mig att du befinner dig här, precis just nu, för att du ska göra det. Du kanske kommer återkomma till ställen som liknar detta, men du kommer aldrig vara precis här igen, för det är du bara precis just nu.

Såhär skrev jag då i alla fall, på en strand, någon gång.


Hans fingrar sveper över mynningen och fortsätter nedåt

Häromveckan när jag cyklade genom stan och ut över åkrarna hem till mig ekade kvällen som sommarnatt.
Det luktade som det gjorde när jag och A. trampade längs med vattenbrynet på hyrda cyklar.
Men då var klockan säkert två och vi hade sett resterna av en fest, en konsert, spillrorna av kräftskiveberusade människor sopas bort från området som vi vistats på den kvällen.

Det var halvkyligt, men jag minns det nog så för att jag naivt nog lämnat jackan i tältet innan vi begav oss ifrån campingen. Jag tänkte inte på att då var det mitt på dagen och solen sken. Den natten cyklade jag i bara linnet, samma som jag har på mig när jag skriver det här, och svart väst, samma som jag hade på mig på cykelturen som ekar av minnen. Men den sommaren hade västen alla knappar kvar, nu saknas en.
Den natten var jag hög på sommaren, på musiken och på hur surrealistiskt allt kändes.
Häromkvällen var jag berusad av inspiration och den dubbla espresso som jag drack på caféets bakgård där man kan låtsas att man är i Frankrike om man verkligen vill och kisar lite.

Minnet av den där natten, dofterna och musiken som spelades, kommer alltid att kännas sommar för mig. Liksom vissa låtar som jag hört på någon festival eller gratiskonsert någonstans. Liksom doften av rökt fisk, varm asfalt och tjära.
Det är sådana ting som känns påtagligt somriga. Som Rikard Wolffs låt Älskar dig, Älskar dig alltid, som Tove Janssons Sommarboken, som jag läst om och om igen, med en ö och ett hus som är precis som ön och precis som huset i Finland. Och så boken jag läste förra hösten, när jag precis kommit hem från tågluffen och vars anslag var en sista, vibrerande liten vindpust av sommar. Den drunknade hette den visst, slår det mig nu när jag skriver det. 
Jag tänker på de där böckerna när jag hittar en liten reflektion jag skrev en sommar, till min farfar. Den mest personliga novell jag skrivit. Det är jag, det är farfar och det är katten och den livsfarliga lutningen i trappan ned till bryggan... men det är ändå inte vi, för det är hundratals med minnen och stunder och oss vid olika stadier i livet sammanvävda. Det är sommar, och det får mig att längta så evinnerligt mycket efter den, även om jag älskar våren.

Jag undrar varför det är så, att jag nästan alltid längtar efter nästa årstid. Jagar efter den lite fortare än vad tiden faktiskt vill gå. Jag var inte ett sådant där otåligt barn som ständigt frågade om vi inte var framme snart när vi åkte långt, kanske eftersom jag tyckte att de fyra timmarna till morföräldrarna eller det dygn det tog till Finland om man räknade med färjeresan var helt normalt. Kanske försöker jag nu kompensera för det genom att nu, vid varje ny årstid undra just det där, om vi inte är framme vid nästa snart.