vid middagsbordet säger en klasskamrat att hon kanske är övertrött

för hon sov bara fem timmar i natt.

jag hinner tänka att fem timmar, det är väl normalt

sedan:

normalt för mig ja. en vanlig natts sömn får jag fem timmar ungefär.

inte normalt för de flesta andra.

jag tänker på natten innan, på hur jag låg vaken till två-snåret

sedan tänker jag på hon som sa att om jag inte kunde sova

så fick jag gärna komma förbi

och inser

att jag inte definierar sömnlöshet som andra. ligger jag vaken till två

känns det normalt. om jag inte kan sova är jag snarare uppe till sex på morgonen

...

jag tänker att min relation till sömn inte är helt bra.

för mycket kanske

ibland i alla fall när jag ligger sömnlös till två-tre på morgonen och

tycker att fem timmars sömn är normalt.

Då tänker jag tills jag inte orkar mer.

Ibland tänker jag inte mig för

oftast är det bara jag som framstår som en idiot

det kan jag leva med

ibland klantar jag till det för andra och då är jag en idiot

då ångrar jag mig,

sedan ångrar jag mig och tänker på det tills jag stupar

och tänker mig för hela tiden efter även om jag bara ska

hälla upp kaffe eller säga hej.

Med

huvudet som var fullt av

projektpanik är nu lika fullt av

ansökningspanik och den kan inte ens pianoterapi

råda bot på.

Sedan tänker jag att jag inte längtat efter något så mycket som jag längtar efter teatern nu.

Och så tänker jag att det i alla fall är värt ett försök. Jag vill tillbaka dit, lämnade det kanske aldrig helt.

Egentligen såg jag årets QX Gaygala för att efterdyningarna från Stadsteaterns Angels in America ännu inte lämnat mig. Pjäsen, orden och karaktärerna ligger fortfarande som en dimma och flyter i blodomloppet. Jag önskade fortfarande hänga kvar i det där oändligt vackra in i det sista, även om det var bara när dessa människor vinner pris för bästa scen.

Men TV4 hade i sin klippta version av galan valt att inte ha med priset årets scen. Ändå var jag inte missnöjd.

För mitt i allt delades priset för årets bok ut. Vann gjorde Rickard Engfors bok Allt eller inget. Jag hade inte läst boken, bara läst något kort om den. Jag var inte så bekant med Rickard heller, bara som sveriges vackraste kvinna och som någon jag sett vid sidan av många gånger, men som aldrig riktigt fastnat djupare än som en bild.

Men nu, när han mottar priset för sin tydligen väldigt utlämnande bok uttrycker han sig så fantastiskt vackert, berörande och beundransvärt att jag ser stjärnor ett tag. Och sen googlar jag. Och hittar det här.

Och det är så bra. Det är så fantastiskt och så på något sätt härligt, på något sätt en lättnad att höra någon annan prata om det här. Någon som tycker att det är fruktansvärt att sitta där på ett plan, men som samtidigt vet att han egentligen tycker att det är trevligt. Som lever med det, som accepterar det för vad det är och hanterar det. 

Jag tänker att av en händelse ledde en upplevelse som förändrade mig lite grann, på outgrundliga vägar till ännu en.

inte alls känner för det,

och sen leker man lite med orden och skriver meningar och en historia som inte har något alls att göra med den andra. Och plötsligt har man tio sidor text på en dag och flytet man letat efter. I något annat.

Fortsätter man med det första och väntar på flytet där, eller hoppar man emellan?