Jag känner för att skriva.
Det har jag gjort mycket nuförtiden. Även om det mest handlat om någon slags omprövning av min skrivteknik, att klättra över mina egna murar och hittat något som liknar min inre röst.
Att skriva som jag tänker, hade jag tänkt. Det är konstigt nog en större utmaning än jag tror. Någonstans finns en inre censur och redigerare som anser att vissa saker är inkorrekta, för fragmentariska eller alltför personliga för att skriva. Men någon gång måste jag ju klara att skriva även det där. Om så bara för min egen skull. Jag vill ju trots allt inte börja censurera mina tankar, och det är ju nästan det jag gör i processen mellan hjärnan och fingertopparna mot tangentbordet.
Jag är inte riktigt säkert vad jag tänkt mig ska komma av det, men jag tror ändå på något sätt att det är nyttigt för mig.

När jag skriver vill jag lika ofta ha tystnad som jag vill ha ljud omrking mig. För närvarande är jag förälskad i det fantastiska ljud som hällregn och vind ger mig i skrivande stund. Idag när jag skrev lite kunde jag dock omöjligt bestämma mig om jag vill lyssna på fransk indiegospelperformancepop, brittisk electropop, amerikansk jazz eller svenska visor. Hur dessa så vitt skilda ting kan vara så svårt att välja emellan vet jag inte riktigt, men jag misstänker att jag hellre söker mig till låttexter och sätter musiken i andra hand just nu. I perioder är det tvärtom, eller bara en särskild röst som lockar mig att lyssna på vad det nu är.


Jag kom in på Skrivarskolan på Öland, förresten. På tal om skrivande. Det kan jag väl nämna nu när detta kändes som en lite mer personlig post än vanligt. Jag hade i stort sett bestämt mig att om jag kom in där skulle inte mina resultat någon annan stans spela roll eftersom det var där jag helst av allt ville gå, och jag står fast vid det än.
Samtidigt som jag inte tidigare kunnat tänka mig något härligare än att komma härifrån så inser jag nu, med mitt svarsbrev redan inskickat och slutgiltigt, att det trots allt numer finns ett par saker att verkligen sakna här.
Det kommer nog att göra lite ont att lämna dem, trots att det finns telefoner och mail och lov att åka hem på. Men det tar jag då, inte nu.
Nu tänker jag slita med mina jordgubbar och hoppas på lite mindre kalla förmiddagar än de som varit på sistone.

"Du är klok som en bok," sa han.

Min vän Mister Rymdcowboy gör det omöjligt för mig att vara arg när han två timmar senare än han skulle plockat upp mig, tre timmar efter att jag gått upp i ottan, ringer och säger att han försovit sig. Han låter så oändligt trött att jag måste förlåta honom, och jag har svårt för att vara arg på människor jag tycker om, även om jag kanske borde bli det ibland. 
Dessutom har han köpt Ramlösa och kaffemaskinen var trasig på Statoil, så jag tycker mer synd om honom än något annat och jag vill egentligen inte att han ska känna skuldkänslor. Det gör han tillräckligt ändå resonerar jag.

Vädret är nästan ohyggligt orealistiskt vackert när vi till slut, lika ohyggligt försenade lyckas snubbla in på Storan.
Jag hör bara slutet på diskussionerna som cirka trettio unga människor haft om Ung Kultur, men det är tillräckligt för att jag ska slås av hur ytterst lite jag passar in där.
De flesta här inne är jämngamla med mig, eller ett par år äldre eller yngre, men de låter som politiker hela högen. Åsikterna känns stela och stolpiga, retuscherade och redigerade för att låta så vuxna som möjligt. Jag undrar om det gör mig till ännu mer av en bohem, ännu mer av en hippie, än vad jag redan anses vara, att jag inte tycker att Kultur, oavsett om den är ung eller gammal eller bara ett flytande begrepp, inte ska diskuteras såhär.
För mig är kultur, och särskilt då denna Unga Kultur som nu diskuteras i det här rummet, på Storans tredje våning, samma sak som när vi på Teaterlinjen satt på golvet i källaren eller när Naturvetaren/Göteborgaren uttryckte sina åsikter på den Moderna Idéhistorian och startade rappa debatter. Det är så jag vill ha det.
Livlig diskussion, folk som pratar i munnen på varandra, åsikter som kastas fram och tillbaka och en gemenskap med värme. Kulturlivsdiskussionen ligger mig varmt om hjärtat, och som ena delen i en underhållningsgrupp är det något jag inte bara brinner för utan jobbar med, och jag vill inte att den ska stelna och kännas gammal och intorkad bara för att den tas upp färdigformulerad, punktlistad och numrerad.
Jag väser till Captain Spoon som återvänt från en cigarettrast att jag känner mig alldeles för ung i det här rummet. Han känner likadant, fjorton år äldre än mig som han är. Och kanske är vi bara helt malplacerade. Det slår mig, som det gjort ganska ofta nu, att han och jag fungerar mer lika än vad jag ursprungligen trott. Inte alltid något bra, men när jag nu känner mig lite avig på min plats, och när vi senare växlar skrivmaskin och tar vid där den andra just slutat, så finns det någon sorts bekväm trygghet i det.

Jag blir lämnad vid lunch med ett Moleskine journalistblock som jag känner mig rätt trygg med. Jag greppar hårt om det och letar upp ett bord lite i skuggan. Alla dessa minipolitiker och tjänstemän verkar komma i grupper om tre, och jag känner mig lite utanför och obekväm men står snart och pratar med en Nashvillesångerska och Krille Krokodil. Och det är så som vi pratar nu, byter erfarenheter, pratar om våra hemstäder och om vad vi sysslar med, det är så jag tycker att kultursnacket ska fungera. Det känns inte lika stelt. Vi säger vad vi tycker och det är inte det minsta konstigt och lyckas prata som vanligt folk gör, fast vi inte känner varandra och fast våra åsikter inte alltid är överens. Det är Ung Kultur. Som jag vill att det ska vara. Att knyta kontakter som dessa, det är så jag vill utnyttja en sådan här plattform, mycket hellre än vad jag vill nöta sönder diskussioner om vidare playback och singback borde vara tillåtna i Musik Direkt eller om ungdomars föreningsliv är dött.
Sedan tycker jag inte om det där med Ung Kultur alltid. Visst är det bra att uppmuntra unga människor till att göra kreativa saker och självklart är jag för det. Men jag ser inget dåligt överhuvudtaget med att blanda det. Att ha en skrivargrupp med deltagare i alla åldrar. Varför strikt ett Ungt Kulturhus? Som Krille Krokodil säger så finns det ju faktiskt inget Vuxet Kulturhus. Det är som att det prompt måste fokuseras på barnen, på de unga, på de gamla. Men det som hamnar däremellan behövs aldrig plockas upp. Är det så?

Jag och Captain Spoon som nu faktiskt är Captain Spoon på riktigt riggar upp ett mysigt litet kontor i vår hörna av backstageområdet. Ställer upp våra skrivmaskiner och jag knyter fast skyltar och tavlor med mina smala fingrar. Vi hänger en liten jordglob av plåt i ena hörnet och jag känner mig nästan hemma på något konstigt vänster, när bananrepublikshatten trycks ned på mitt huvud och jag får guldhobbyfärg på fingrarna och lyckas hyfsat hålla reda på både cigaretter och mobiltelefoner samtidigt som jag skriver formulär på maskin.
Det är svårt att inte trivas med ombytligheten och kaoset. Det är svårt att inte skratta mycket.
Vi skriver ihop oss, och språket flyter. Det går inte att ha tråkigt och det går nog inte vara annat än mycket mycket lycklig just här och när han senare drar ut mig ur bilen när jag tror att vi ska åka. Dels för att han behöver röka och dels för att jag kan behöva det. Jag sätter mig i gräset, fast jag är rädd om klänningen. Kanske mest för att han sätter sig ned i Captain Spoons vita byxor.
Jag tittar på alla ungdomar som sitter längs med vattnet med chipspåsar och bergsprängare och tänker att sådär skulle ett möte om Ung Kultur egentligen sett ut. Inte runt höga bord på höga stolar på tredje våningen på Storan.

Tvärs över vägen från ridskolan bredvid vilken jag växte upp ligger en liten röd stuga med vita knutar.
Den har legat öde där så länge jag kan minnas, och den byggdes långt innan jag ens var född.
När jag var barn fick jag, mina syskon och grannungarna inte leka där, inte för att det var farligt, utan för att det faktiskt användes även om ingen bodde där. Jag minns att mor min berättade att någon gång i tiden hade stugan ägts av en man som antingen var kompositör eller musiker, eller både ock, vilket minns jag inte nu, och att stugan användes som lagerplats för hans noter sen han gått bort.
Jag var alltid nyfiken på det där huset och de där noterna, redan då fascinerad av musik och gamla notpapper, men jag gick trots allt aldrig dit. Trots att jag brukade rymma hemifrån och från dagis och tyckte om att klättra i träd och äta päron från trädgården istället för middag så var jag överlag ett lydigt barn.

Faktum är att jag har sett huset stå där, nästan varje dag i nästan tjugo år, och jag hade ändå inte varit inne i det förrän förr-förra vintern.
Det hade förfallit då, långsamt. Kanske var det fint när vi först flyttade in i huset vid ridskolan, men det minns jag inte. Som jag minns det har det alltid varit mer eller mindre ignorerat av de där släktingarna långt bort och helt enkelt lämnat till sitt öde. Noterna var sedan länge borta och köksgolvet var ett enda stort hål. Vindstrappan var fascinerande men jag vågade inte gå uppför den i rädsla för att den skulle gå sönder.
Vi var där för att fota den dagen. Det var smällkallt och säkert halvmeterdjup snö som vi behövde pulsa oss igenom. Vi upptäckte snart att till stugan hörde tre eller fyra byggnader till, gömda i skogen som angränsade till den lilla öppna plats där boningshuset står. På en av byggnaderna hade taket rasat in, men en gammal byrå och en gasspis stod ännu kvar där. Där fanns en lada och några slags förråd dessutom.
Bilderna som togs den där dagen är bland de bästa som tagits på mig. Ljuset är fantastiskt just där och miljön tillräckligt för att ta andan ur vem som helst.
Jag fick en relation till den där stugan den dagen, utöver det faktum att jag kunnat se det från mitt barndomshem och varje morgon jag cyklade förbi det på väg till bussen under gymnasietiden.

Cyklade förbi det gjorde jag häromveckan också, och då hade de röda planken på framsidan rivits bort. På baksidan brann en brasa stadigt, och jag insåg, med stort vemod och en förvånande och överväldigande sorg, att de höll på att riva det.
När jag nu har varit inne i det så förstår jag förstås fullständigt varför det måste rivas. Det är efter så många år i glömska förfallet till den grad att det är bortom räddning. Men det gör ändå ont i mig att se det rivas. Bit för bit. Första gången jag cyklade förbi var det plankorna, sedan fönsterkarmarna, taket, inredningen och nu börjar även den korsvirkesgrund som fanns under de rödmålade plankorna plockas ned.
En del av mig önskar att det hade fått stå och förfalla som de tillhörande byggnaderna i skogen, en del av mig önskar att någon hade rustat upp det medan chansen fanns...
Jag är glad att vi tog chansen att fota där när vi gjorde det, för på något sätt kommer det att finnas kvar för mig i minst tjugo år till. Det är också lite därför jag skriver det här.

Jag blir sällan nostalgisk, men jag vill på något sätt ändå behålla den där stugan, och det känns som att det här är det bästa sättet att göra det på just nu.