Vårvindar friska i all ära

Men trots det härliga i att andas in den klara, varmt välkomna luften som hör årstiden till,

så är det avsevärt mindre roligt att cykla förbi åkern och nästan vältas omkull.

Det hände mig idag. Mitt balanssinne må nog inte vara det bästa, men få gånger förut har jag behövt kliva av cykeln. Faktum är att det idag knappt hjälpte att kliva av. Jag är säker på att om vinden bara tagit i lite extra så hade jag faktiskt vält, med cykel och allt.

 

Kom hem, lite vårstormande glad, ganska frusen och med en övertygelse om att mitt hår numera måste vara färgat grått av allt gatdamm.

Jag önskar verkligen att de sopade bort allt grus och damm någon gång snart. Glasögonen till trots får jag grus i ögonen och på läpparna.

Det är inte säsong för mitt röda läppstift än, det är en sak som är klart.

 

Men när gatorna är rena, då, då kan jag matcha läpparna med naglarna och känna mig sådär fantastiskt underligt glamorös som jag ibland längtar efter att få göra.

Jag har nämligen kommit underfund med att det inte är så att det inte längre finns bra tillfällen att ha mina underkjolar med tyll, vita trenchcoats eller högklackat, de handlar inte om det. Det handlar om att våga inse och att våga stå för det faktum att man faktiskt känner sig bekväm i det. Och om dessutom äldre herrar på bussen då ger en en nick och ett stort leende och säger att jag ser ut som de unga damerna gjorde då han var ung, ja då blir jag bara lycklig och ler tillbaka.

Ett tag gick jag i tankarna att om inte pressen hade varit så stor på oss människor stilmässigt, då skulle nog fler människor klä sig som om de vore statister i Frukost på Tiffanys.

Nu menar jag inte femtiotalsklänningsmodellerna som tagits till det extrema i färg och mönster i och med rockabillytrenden som går, utan mer om den ursprungliga stilen. Att våga låna mer från det klassiska vintagemodet. Att våga bära vita bomullshandskar och pudra näsan med en pärlemordosa inhandlad på second hand.

Jag tror på sätt och vis ibland att uppnå det där kan vara lättare för killar. Det är inte något jag tänkt på ofta, men när min kusin dyker upp med väst och kravatt till exempel, när någon på BBC's kostymavdelning klädde Benedict Cumberbatch i en helt fantastisk kappa, när min morbrors kavaj är äkta Harrod's-inköpt tweed, eller för den delen hela min ena väns uppenbarelse, som från första anblick praktiskt taget andas det svunna och klassiskt stiliga.

Det kan vara svårt att uppnå just den känslan med sina kläder som tjej, i alla fall om man vill försöka undvika att se ut som om man ska på maskerad. Det är en balansgång, som känns en liten aning mer svårnavigerad än den bland herrkläder. Åtminstone känner jag personligen att jag har lättare för att komponera ihop något som ser klassiskt, tidlöst och stiligt ut om jag drar på mig skjorta och väst till mina jeans, än om jag ska se ledigt klädd ut och samtidigt uppnå samma känsla i kjol.

 

Fast egentligen sitter det nog mest i huvudet. Jag tror att man säkert, med rätt inställning och hållning kan se ypperligt sofistikerad ut i ett par jeans och en för stor stickad tröja också. Men ibland är det roligt att klä upp sig, och framför allt älskar jag att klä upp mig utan någon annan anledning än att det får mig på gott humör att göra det.

 

Det här var verkligen inte vad det här inlägget skulle handla om. Jag tänkte faktiskt skriva om Van Gogh eller om T.S Eliot och katter och Keats.

Men det får bli en annan gång skulle jag tro, för jag är inte så säker på att jag skulle binda ihop det med min relativt smått underliga utläggning om stil. Som ni märker så skriver jag mycket just nu, varför kan jag inte riktigt förklara. Det är helt enkelt en sådan period, när det känns rätt och skrivandet flyter. Kanske för att det är vår, kanske för att jag är lite mer inspirerad än vanligt.

Hur som helst hoppas jag att jag inte ger alltför flygigt intryck när jag hoppar mellan ämnen i mina inlägg. Jag har ju helt ärligt aldrig satt ett tema för den här bloggen, för ibland är det ganska skönt att inte känna några gränser med den.

Slumpen verkar ha beslutat att temat för veckan varit, om man förbiser svanarna som jagat mig, Christopher Isherwood. Den påbörjades nämligen med filmatiseringen av A single man och avslutades med tårar till eftertexterna till Christopher and his kind som premiärvisades på BBC igår.

När jag var mellan sex och sju år ville jag bo här.
Mina kompisar drömde mest om slott och swimmingpooler och rosamålade sovrum med massa kuddar. Men jag ville bo i en fyr. I den här fyren. Mumins fyr.

Den ligger någonstans i Finland, och vi åkte båt till den från Kaskö där mina farföräldrar har stuga. Det här var någonstans periodmässigt i mitten av min största muminhysteri. Mamma hade sytt ett helt fantastiskt lapptäcke med mumindalen till mig som hängde på väggen då och som jag fortfarande har kvar och tänkte spara till den dag jag eventuellt får egna barn.
Jag blev förstås störtförälskad i denna fyr, som var röd och vitrandig precis som den i muminböckerna. Jag ville också bli fyrvaktare där. Hur jag tänkte kombinera det med de övriga drömjobben pizzabagare och konstnär har jag faktiskt ingen aning om.

Det känns fortfarande som en trevlig tanke det där, att bo i en fyr och vara fyrvaktare. Jag skulle ju kombinera det med författandet. Tänk den rofylldheten, havet och klipporna och en alldeles egen fyr.
Jag kan inte tänka mig att det skulle vara jättelätt att inreda, men min mor har en bekant som bor i en gammal brandstation, och han lyckades till slut få ihop det. Då ska jag nog också kunna tänker jag.
Sedan skulle jag gå där, i solsken med sommarklänning och i regn med en gul sydväst. För en sådan hade muminpappan om jag inte missminner mig. 
Vilka böcker jag skulle kunna skriva där. Om stormar och om farbröder som ror när de är onyktra och nästan tippar i vattnet... om att fiska spigg fast man inte kan äta det, om gassande sol och katter som tassar över trasmattorna. Det kan man ju förstås skriva om oavsett var man bor, men det känns som att stämningen kanske skulle vara passande för något sådant om man var bosatt i en fyr.

Fyrvaktare är väl egentligen et utdöende släkte nuförtiden. Som så många andra fina yrken jag skulle kunna tänka mig att bli. Bokbindare av den gamla skolan till exempel. Eller hattmakare, det sistnämnda kanske för att det låter så vackert.
Men jag tänker mig ändå att, även om yrket kanske inte finns, är man inte på något sätt ändå en fyrvaktare, om man bor i en gammal fyr?

Just nu finns ett ställe på cykelbanan hem till mig, precis där hästhagen ligger på andra sidan diket, där det luktar så fantastiskt av nyhuggen gran. Jag är inte riktigt säker på vad det beror på, för hur mycket jag än tittar kan jag inte se en enda granstubbe, och doften finns där bara när jag cyklar hemåt, och inte åt andra hållet.

Oavsett vilket, så får jag minnesbilder av de somrar jag tjänade månadspeng på att hugga ved och stapla den i vedboden när vi fortfarande vedeldade för varmvatten och värmen inomhus. Det luktar morfar också, snickarboden i källaren på sollerön, kakelugnen i vardagsrummet och alla hans jackor och skjortor. Kanske hela honom, nu när jag tänker efter.
Morfar luktar nyhuggen gran, Farfar luktar tjära.
En självklarhet med mycket logisk grund. Morfar var skogvaktare och jobbar fortfarande ändlösa timmar med trä i den där källaren. Farfar fiskar än, och bara härom sommaren så rökte han lax i Finland medan jag tittade på.
Det är, som jag konstaterade för min vän häromdagen, faktiskt så att det egentligen inte är konstigt att jag är lika delar skog som jag är hav och sjö. Och älv kanske, om jag nu ska lägga till ytterligare ett vattendrag.

Hursomhelst är det sällan det luktar tjära på vägen hem till mig. Det skulle möjligen kunna göra det om de någon gång la om asfalten på cykelbanan. Men det känns ungefär lika troligt som att någon skulle släpa dit en eka och ställa sig och tjära den lagom tills jag kommer cyklande.
Det är lite synd tycker jag. Jag får nöja mig med nyhuggna granar.

På tåget till Värmland såg jag tiden och världen rinna förbi utanför fönstret. Lyssnade på Yann Tiersen och funderade över underliga saker som relativ tid, och att om så är, så är jag i början och slutet samtidigt. Allt måste ta slut någon gång för att annars skulle inget nytt börja.
Jag stickade en halsduk, ändrade mig om färgerna och började om. Tid hade jag ju. Fick vänta i Örebro, tände ett ljus i S:t Nicolai kyrka och åt min lunch på en raserad stenmur vid det frusna vattnet. Det slog mig att jag aldrig varit i centrala Örebro förut, och jag tänkte mig att det nog är fint om sommaren. Lite som Lund som får sin charm när träden slår ut och man kan strosa i timmar i Botaniska Trädgården med ett blankt block och en bok.

Det var lite för tyst i Värmland. Som det varit de senaste gångerna jag varit där. Till en viss grad är det fridfullt, men när jag vaknar klockan halv åtta på morgonen av solljuset som landat på min kudde är det lite för tyst. Det är knappt jag hör klockan i vardagsrummet ticka. Den som jag alltid tidigare tyckt fört så mycket oväsen.
Men det är ju inte så konstigt egentligen. När jag tänker efter.
Jag saknar Värmland på sommaren också. Jag saknar tomatplantorna i det lilla växthuset. De som påminde så mycket i sin solvarma smak om de jag åt hos mina släktingar tomatodlarna utanför Närpes i Finland när jag var liten.
Men nu är det snö och kallt och moster berättar att hon spräckt två glasrutor på det stora växthuset i vinter.

Fantastisk gnistrande vinter är det på Sollerön. Som det ska vara på ett sportlov. Det är rågflingegröt, svartvinbärsjuice och frost i träden och en morfar som säger att idag får man ta på sig solglasögon för att undvika att bländas av snön.
Han har alltid rätt också, den gamle skogvaktaren.
Läste index till diabilderna åt moster som letade upp dem, inspekterade och valde ut. Kusinen satt i källarens allrum och scannade in de utvalda bilderna på en dator och jag såg till att varje bild hamnade på rätt plats igen efteråt. Jag hittade några egna i denna guldgruva av bilder som ligger i min morfars mörkrum (Han är inte bara skogvaktare, utan också en utomordentlig hobbyfotograf) Bilder på mig som liten. Med bror och med pappa framför allt. Bilder som jag knappt visste fanns och som jag aldrig sett.
Letade även igenom fantastiska foton från Australien USA på 30 och 40-talet. Släktingar som bosatt sig där och skickat dessa kort hem. Faster Dagmar som var hushållerska åt Teddy Roosevelt... Georg som var lika stilig som en filmstjärna...

Jag och moster promenerar i den bländvita snön och solen värmer våra ryggar i mörka kappor. Jag inser att det är sju år sedan jag var här sist. Nästan inget har förändrats, och det känns så fantastiskt tryggt att jag skulle kunna hitta här, även nu, om jag gick vilse.
Jag vet att Lärkastugan ligger rakt fram här, och ett stenbrott. Pulkabacken ligger ned till vänster, kyrkan och affären upp till höger. Jag vet för att det alltid har varit så. Jag vet att på sommaren växer blommor på ängen bakom ladan där nere. Om man hoppar över gärsgården så går det utmärkt att plocka dem till midsommarkransar och buketter.
På något sätt känner jag mig mer hemma här, mer rofylld här än på många andra ställen. Även här hemma, på en plats där jag bott i snart tjugo år.


Sista dagen, hemma hos min moster igen, började snön smälta. Det var vårvärme i luften och vi åkte på Second Hand och drömde om skrivmaskiner innan vi gjorde iordning sötpotatissallad med ruccola och cashewnötter till lunch. På tåget hem åt jag mörk choklad som hon skickat med mig och lyssnade på Brittisk radioteater.
Kom hem och kände mig lugn. Med allt. Och det kändes som att det var precis så det skulle vara just då.
Det är nog bland den bästa känslan av alla.