Jag känner för att skriva.
Det har jag gjort mycket nuförtiden. Även om det mest handlat om någon slags omprövning av min skrivteknik, att klättra över mina egna murar och hittat något som liknar min inre röst.
Att skriva som jag tänker, hade jag tänkt. Det är konstigt nog en större utmaning än jag tror. Någonstans finns en inre censur och redigerare som anser att vissa saker är inkorrekta, för fragmentariska eller alltför personliga för att skriva. Men någon gång måste jag ju klara att skriva även det där. Om så bara för min egen skull. Jag vill ju trots allt inte börja censurera mina tankar, och det är ju nästan det jag gör i processen mellan hjärnan och fingertopparna mot tangentbordet.
Jag är inte riktigt säkert vad jag tänkt mig ska komma av det, men jag tror ändå på något sätt att det är nyttigt för mig.

När jag skriver vill jag lika ofta ha tystnad som jag vill ha ljud omrking mig. För närvarande är jag förälskad i det fantastiska ljud som hällregn och vind ger mig i skrivande stund. Idag när jag skrev lite kunde jag dock omöjligt bestämma mig om jag vill lyssna på fransk indiegospelperformancepop, brittisk electropop, amerikansk jazz eller svenska visor. Hur dessa så vitt skilda ting kan vara så svårt att välja emellan vet jag inte riktigt, men jag misstänker att jag hellre söker mig till låttexter och sätter musiken i andra hand just nu. I perioder är det tvärtom, eller bara en särskild röst som lockar mig att lyssna på vad det nu är.


Jag kom in på Skrivarskolan på Öland, förresten. På tal om skrivande. Det kan jag väl nämna nu när detta kändes som en lite mer personlig post än vanligt. Jag hade i stort sett bestämt mig att om jag kom in där skulle inte mina resultat någon annan stans spela roll eftersom det var där jag helst av allt ville gå, och jag står fast vid det än.
Samtidigt som jag inte tidigare kunnat tänka mig något härligare än att komma härifrån så inser jag nu, med mitt svarsbrev redan inskickat och slutgiltigt, att det trots allt numer finns ett par saker att verkligen sakna här.
Det kommer nog att göra lite ont att lämna dem, trots att det finns telefoner och mail och lov att åka hem på. Men det tar jag då, inte nu.
Nu tänker jag slita med mina jordgubbar och hoppas på lite mindre kalla förmiddagar än de som varit på sistone.