Eftertankar
Men ingen har sagt att det ska, borde eller måste vara det.
Det är livet, det är vinter och någonstans i kylan finns W. och jag påmins om den stora kärleken som aldrig riktigt blir rätt någonstans.
Alltid blir det knepigt och snurrigt någonstans på vägen... ibland börjar det till och med så.
Istället blir det som små känslostormar.
Som när man tänder en tändsticka, bara för att se den brinna till den punkt att du måste blåsa ut den så att du inte bränner dig.
Den där stora kärleken, som jag en gång önskade mig, har jag nu insett, tar all den tid den behöver. Och kanske kommer den inte alls. Kanske får jag nöja mig med mina små tändsticksögonblick av värme.
Jag har ju trots allt så mycket annat jag är glad åt.
Som en stjärnbeströdd promenad, där jag borde frusit fötterna av mig,
men där jag i alla fall hade sällskap och ett leende med mig hela vägen.
Det blir bara kallare ute, mörkare också. Men som det är nu är det bara förvirrande att önska sig något annat. Jag har inte råd att resa min väg, och andra alternativ är små och stora önsketänkanden. Trappuppgångar jag inte vågar bestiga, som om de vore bergväggar. I alla fall inte i annat än tanken.
Jag borde inte, det vet jag. Men chansen är stor att det ebbar ut nu, i vilket fall som helst.
Prolog
”You can never get a cup of tea large enough or a book long enough to suit me.”
Det må ha varit C.S. Lewis som sade det först, men jag finner att det stämmer väldigt bra in på mig själv. Även när allt runtomkring är kaos, så förblir min kärlek till böckerna och till thé konstant. Böckerna finns alltid där, Nabokov bredvid Dumas och Shakespeare i hyllan, Conan Doyle, Heidenstam, Barrie och Brontë (Emily) på sängbordet. Sedan tar det inte så lång tid att koka upp vatten, och jag kan vara någon helt annanstans än just här, redan innan thébladen hunnit dra till sig ordentligt.
Jag är estet i själ och hjärta. Jag läste teater under 3 år på gymnasiet, sjunger och spelar munspel/tamburin i band, skriver poesi och noveller och en aldrig riktigt avslutad bok.Så nu tänkte jag skriva här. Om helt vanliga vardagliga saker som ändå är vackra, om böcker, om musik, om mig och om andra… om det där som är viktigt för mig, och som jag kanske hoppas kan betyda något för någon annan, något som kan väcka tankar eller skratt eller bara frågan om vidare jag egentligen är skvatt galen.
Det är väl skådespelaren i mig som hoppas att jag på något sätt kan beröra med det här. Annars säger författaren i mig att jag kommer vara nöjd med det oavsett, bara jag får ut tankarna på papper.
Hur som helst, välkomna hit!
