Om att åka karusell

"Jag kan inte med säkerhet säga att det här är den jag är och det här är den jag alltid kommer att vara."
- Kristian (ur filmen "Så Olika" i regi av Helena Bergström)


Egentligen blev jag inte särskilt fäst vid den här filmen när jag såg den. För mig var det ytterligare en i raden bland filmer som försökte lite för mycket och som framför allt försökte lägga fokus på alldeles för många karaktärer, deras relationer till varandra och deras känslor.
Men i Så Olika finns Johan Widerberg. Nu säger jag inte att Widerberg lyckas göra något alldeles fantastiskt av de scener där han får mata ugglor eller sälar, för det är svårt. Nej, jag säger att Widerberg lyckas göra något alldeles fantastiskt och alldeles magiskt utav två, väldigt enkla scener. Och det här gör han för att det han säger just då... faktum är att det han gör just då, känns så smärtsamt äkta. 


Detta kan vara för att jag vet precis hur det är att känna mig som att jag sitter på en karusell och på grund av yrsel och illamående ha ett trängande behov av att kliva av.
Att jag vet hur det är att inse att man inte längre älskar någon och att det jag som jag passat in i någon slags mall för hur jag vet att jag fungerar, plötsligt inte passar in längre. Plötsligt vill hjärnan inte längre, och plötsligt stretar hjärtat åt ett annat håll. 
Det är nog därför de där två scenerna, finmejslade av en alldeles utmärkt skådespelare, i en annars väldigt alldaglig film, gör så ont. För att jag vet att det är sant. Och för att jag önskar att det inte var det och för att jag aldrig önskar någon annan att behöva känna så.
Samtidigt känns det nog, på samma sätt som när jag känner igen mig själv i, identifierar med och känner med en bokkaraktär, som om jag vore lite mindre ensam i det jag bär på. På ett annat sätt än vad en god vän kan säga med en kram. Alan Bennett beskrev det så vackert i The History Boys så att det gör mig nödd och tvungen att citera det rakt av:

"The best moments in reading are when you come across something - a thought, a feeling, a way of looking at things - that you'd thought special, particular to you. And here it is, set down by someone else, a person you've never met, maybe even someone long dead. And it's as if a hand has come out, and taken yours."
- Hector (ur Alan Bennett's The History Boys)  

Jag tror att det är bra att läsa och identifiera sig. Att läsa och känna sig mindre ensam. För även om det gör ont just då, så tror jag att det hjälper, och gör mindre ont i slutändan.
Åtminstone vill jag inbilla mig att det är så, de gånger som vissa känslor gör som mest ont.

Kommentarer
Postat av: Skogvaktaren

Jag har inte sett "the History Boys" än - men nu måste jag göra det!

Inte heller "Så olika". Men jag gillade Johan Widerberg i Bo Widerbergs "Lust och fägring stor". Och Marika Lagerkrantz! Scenen i kartrummet, liksom många andra, gjorde ett oförglömligt och febrigt intryck på mig. Jag såg den när jag gick på gymnasiet och själv var svårt betagen i en lärarvikarie vi hade.

2011-02-05 @ 13:37:30
URL: http://enskogvaktaresdagar.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0