Hej. Du har inte hamnat fel om du just knappade in en välbekant bloggadress och nu inte känner igen dig.
Det är varmare ute, och de har äntligen sopat dammet från gatorna, och det kändes som att det behövde bli lite varmare här inne också.
Tidigare var här blått och vitt och grått och ljust då, i November kändes det rätt. Jag längtade till Visbys gator, till stockrosor, klarblå himmel, gröna träd och vindpinade ruiner. Men nu är jag inte där längre, känner mig inte lika på väg dit nu när jag går runt i kortbyxor i April. Så då hamnade vi här, någonstans i gränslandet mellan ett inbott vardagsrum med sammetsfotöljer och ljudligt tickande golvur, och den där dagen då jag i ljuset från en solnedgång ritade landskap i sanden vid havet för några somrar sedan. Jag vet inte om det passar ihop egentligen, och kanske ändrar jag det senare. Men det är någonstans här jag är precis just nu.


Jag skrev en dikt en gång, kanske var det på den där stranden, den där gången. Kanske var det när jag ensam promenerade runt bland badhytter och genom skogsdungar i Falsterbo. Jag minns inte så noga. Hur som helst så ekar den bekant just nu. Kanske var jag då på samma ställe som jag är nu. Om det nu är möjligt att verkligen befinna sig på samma ställe två gånger. Någon sa en gång till mig att du befinner dig här, precis just nu, för att du ska göra det. Du kanske kommer återkomma till ställen som liknar detta, men du kommer aldrig vara precis här igen, för det är du bara precis just nu.

Såhär skrev jag då i alla fall, på en strand, någon gång.


Hans fingrar sveper över mynningen och fortsätter nedåt