Christopher and his kind



Slumpen verkar ha beslutat att temat för veckan varit, om man förbiser svanarna som jagat mig, Christopher Isherwood. Den påbörjades nämligen med filmatiseringen av A single man och avslutades med tårar till eftertexterna till Christopher and his kind som premiärvisades på BBC igår.
Däremellan såg jag Danny Boyle regisserade Frankenstein live från National Theatre, som underligt nog också den kan kopplas till Isherwood då han tillsammans med sin livspartner Don Bachardy 1973 skrev manus till filmen "Frankenstein: The True Story", en väldigt fri tolkning av Shelley's original.

För de som inte är helt bekanta med Isherwoods namn, ligger han bakom boken Goodbye to Berlin (1939), förlagan till filmen Cabaret. Han var god vän med och även litterär mentor till poeten W.H. Auden och de sammarbetade med ett antal pjäser och böcker. Isherwood var under början av 30-talet bosatt i Berlin, han var öppet homosexuell och stadens rykte gjorde att han sökte sig dit för de unga männens skull. Han fann sin första stora kärlek Heinz där, en relation som var mer än problematisk i och med nazismen och det stundande världskriget. När de träffades igen efter krigsslutet var Heinz gift, och Isherwood bosatt i Kalifornien. I och med publiceringen av den självbiografiska Christopher and his kind (1976) sade Heinz upp kontakten då han ansåg att boken alltför öppet framställde deras relation.
Isherwood träffade den nära på 30 år yngre konstnären Don Bachardy 1953 och av och till höll de ihop fram till Isherwoods död 1986.

Först skulle jag väl vilja säga att jag faktiskt inte har väldigt mycket till övers för Cabaret. Det är ingen populär åsikt, det vet jag, särskilt bland musikalälskare, men så är det nu. Jag tyckert att Liza Minelli är alldeles fantastisk, men jag har mer än svårt för filmatiseringen av denna musikal. Det kan ha lite att göra med att jag egentligen inte har så mycket till övers för Sally Bowles som karaktär. Hon är intressant, det kan jag inte förneka, men av någon anledning kan jag aldrig riktigt förmå mig att tycka om henne.
Därför fann jag det ytterligt förvånande då jag nu såg Christopher and his kind och Jean Ross, den verkliga förlagan till Sally Bowles, snabbt blev en av mina favoriter.
Christopher and his kind behandlar sin förlaga och sina personer med varsamhet och var väldigt vacker att titta på. Av någon anledning kändes porträtteringen av Jean Ross, både filmiskt sett och den prestation som Imogen Poots gjorde som skådespelerska, betydligt mjukare och mer mänsklig än Sally Bowles i Cabaret. Helt plötsligt betydde den här unga kvinnan, med samma arbete och nästan samma personlighetsdrag och problem, så mycket mer för mig.
Ibland påminner filmen om Cabaret, inte bara för det faktum att dess huvudpersoner är de verkliga förlagorna till musikalens karaktärer, utan även filmiskt och i användningen av avbrott och överlappande scener med musiken, och det är en vacker film. Det finns ingen tvekan om det. Matt Smith gör ett utomordentligt jobb som Christopher Isherwood, olikt det mesta andra jag har sett honom i förut.
Pip Carter's Auden, olyckligt och hopplöst förälskad i Christopher är en känslig och vacker tolkning som får mig att önska ett flertal gånger att han spelat en större roll för storyn.Mitt favoritögonblick är otvivelaktigt när han och Christopher talar om kärlek och han till slut suckande säger att han egentligen inte borde försöka ge råd på något sätt.

"But what do I know about love? I'm a poet, not a journalist."

Faktum är att filmen har en utomordentligt grundlig rollsättning, och även de minsta av rollerna är utsökt spelade.
Filmen är gripande och hjärtskärande och oändligt vacker, lite på samma sätt som A single man är. Båda är mer än värda att ses, och personligen har jag en känsla av att jag kommer att se dem igen.

Marilyn

Jag tycker väldigt mycket om Marilyn Monroe. Inte bara för att hon var oändligt vacker, inte bara för att hon faktiskt var en riktigt bra skådespelerska
(Favoritfilm: Niagara 1953), inte bara för att hon sa väldigt många välformulerade, roliga, sarkastiska och smarta saker
(Favoritcitat: "I believe that everything happens for a reason. People change so that you can learn to let go, things go wrong so that you appreciate them when they're right, you believe lies so you eventually learn to trust no one but yourself, and sometimes good things fall apart so better things can fall together.") och inte bara för att hon utseendemässigt är en så väldigt bra förebild idag när allting är nästintill sjukligt smalt... utan lite av alla de sakerna.

Hemma hos mor hade jag en vägg med inramade fotografier av henne och nu när jag tänker tillbaka på den väggen så var det bilderna som inte kändes tillgjorda eller poserade som hamnade där.
Framför allt, var det bilder av när hon läser. För av någon anledning säger det mer om henne så som jag ser upp till henne än de mer "klassiska" bilderna gör.
Hon läste faktiskt mycket och älskade böcker. Det ger en liten annan bild av henne än det blonda bombnedslag som hon praktiskt taget ikoniserats som. Och jag tycker om det. Jag tycker om tanken på att bakom det där fanns en människa som jag har anledning att tycka om.


Jag tänkte delge lite ur min ganska stora bildsamling. De tre översta har varit mina klara favoriter sedan länge.







och så några till, bara för att jag har så många och inte kan låta bli:








Att göra skillnad på John och Watson, Sherlock och Holmes



Orginalillustration ur "The Strand" av Sidney Paget.


Per definition är jag en Holmesian, eller en Sherlockian. Beundrarna av den store detektiven har under åratal varit relativt oense om vilket uttryck som är att föredra. Personligen, anser jag det vara en smaksak.
Enligt takt, ton och tycke, anser jag att Holmesian, för mig, är mer korrekt.
Jag drar mig för att kalla Sherlock Holmes vid förnamn, då inte ens Watson gör det i berättelserna. Något inom mig säger att om inte ens Holmes bästa vän och krönikör kallar honom vid förnamn, då är det sammanbundet med en intimitet som inte har något att göra med den officiella rådgivande detektiven han är. Den rådgivande detektiv jag som läsare känner honom som. Därav känner jag mig bättre under definitionen Holmesian än dess mer personliga motpart.
När det kommer till Watsons förnamn John, har dock valet fallit på att inte använda det eftersom ett namn som John, egentligen inte säger särskilt mycket om den gode doktorn som karaktär. Det är bara ett namn, medan Watson, och särskilt Doktor Watson, har blivit förknippat med en identitet.

I BBCs TV-satsning från 2010, ”Sherlock”, används liksom titeln använder, för det mesta förnamn. Åtminstone mellan karaktärerna Sherlock och John. Detta har sin logiska förklaring i att handlingen är förlagd till nutid, då du faktiskt inte skulle kalla din rumskamrat, vän och kollega vid efternamn.
Mycket kan sägas om ”Sherlock” som serie, bland annat kan det säkert kallas hädelse att låta karaktärerna driva bloggar och hemsidor och skicka sms till varandra, men om sanningen ska fram så älskar jag tonen i ”Sherlock”. Manus är skrivet med den yttersta respekt för originalet och det finns repliker strödda över hela första säsongen som är direkta eller något omarbetade citat ifrån dem. Hela tiden finns det små vinkar till de riktiga fallen som en Holmesian som jag själv inte kan låta bli att notera och småle åt. Bland annat skriver ett offer i första avsnittet ”En studie i rosa”, bara det ett hommage i sig, ”Rache” på golvet.
Ända sedan det först började talas frekvent i Holmesiankretsar att den här serien inte bara var värd att se för dess orginalitet utan att den också höll hög kvalitet har jag längtat efter att SVT skulle köpa in den. Något de till slut gjorde. Först var jag förstås orolig att jag skulle få för höga förväntningar och därmed också sluta i besvikelse om jag inte alls tyckte om den. Jag är glad att jag slapp den känslan i alla fall.

Raka motsatsen var det i fallet "Sherlock Holmes". Guy Ritchies storsatsning från 2009. Den filmen bojkottade jag redan vid första anblicken. Inte nog med att de satte en amerikan i huvudrollen utan trailern innehöll dessutom en alltför sexuellt uttalad relation med Irene Adler och en hel uppsjö explosioner.
Det var först när mina föräldrar slog sig ned för att se filmen på DVD en fredagskväll som jag till slut gav med mig och lovade att hålla munnen stängd och ge den en chans. Jag lovade mig själv att gå om det blev outhärdligt.
Dock slutade det hela med fullständig förvåning från min sida, och jag satt faktiskt kvar hela filmen ut. Slutsatsen blev att Jude Law och Robert Downey Jr har förstått. De spelar Watson och Holmes på ett sätt som helt olikt mina ursprungsteorier faktiskt överensstämmer med orginalet. Filmens problem är faktiskt inte Sherlock Holmes eller Watson eller grundhistorien. Filmens problem är faktiskt Guy Ritchie. Ritchie har försökt göra den mer än vad den är eller borde vara, utan en tanke på att Downey Jr och Law lätt hade kunnat bära upp en enkel grundkomplott enligt orginalberättelsernas alla regler och de hade kunnat göra den magisk. Nu faller "Sherlock Holmes" på målsnöret på grund av att Guy Ritchie försöker för mycket och sedan uttalar sig om att det är den adaption som sedan berättelserna skrevs är mest trogen orginalet.
Detta håller jag fortfarande inte med om överhuvudtaget, trots att Laws och Downey Jrs Holmes och Watson faktiskt gör filmen sevärd.
Downey Jr spelar Holmes inspirerad av den fantastiske Jeremy Brett, som porträtterade Holmes i Granadaserien på 80 och 90-talet. Denna adaption är och förblir min klara favorit bland alla andra. Många föredrar Basil Rathbones avsevärt kallare och distanserade Holmes, men jag har alltid haft en svag punkt för Bretts faktiskt riktigt älskvärda Holmes. Rathbone spelar Holmes som den maskin Watson en gång påstår att Holmes fungerar som, medan Brett spelar Holmes som mannen Watson i "Tre herrar Garrideb" upptäcker faktiskt har hjärta och känslor.
Laws porträttering av Watson påminner lite om den tolkning som talangfulla Ian Hart gör i en TV- filmatisering av Baskervilles hund från 2002 och även den John som Martin Freeman gör ett sådant fantastiskt jobb med i "Sherlock". En Watson som är lite känsligare, lite uttalat smartare, full av beundran för Holmes och med en naturlig militärisk instinkt att följa med Holmes överallt, inte bara för tjusningen i farliga situationer, utan för att skydda Holmes, ibland till varje pris. Laws Watson är precis i uppbrottsperioden från Holmes, när han ämnar flytta ut från Baker Street. Den separationsångest som utbyts mellan honom och Holmes hade i sig varit tillräcklig att göra film av. Men då hade ju förstås inte Guy Ritchie fått in lika mycket pengar, och det är väl i fallet "Sherlock Holmes" vad det hela handlar om i slutändan. Nu ska det göras en uppföljare, och jag är lika säker den här gången att jag kan vänta till DVDsläppet innan jag ens överväger att se den.

Min kärlek till Holmes började med böckerna, och jag äger nu en ännu blygsam men heltäckande samling av dem. Bland annat lyckades jag efter flera år få tag i en "Baskervilles Hund" som är precis likadan som den jag för första gången lånade från skolbiblioteket någon gång i lågstadiets senare del. Jag har fortfarande min allra första egna Conan Doyle, "De fyras tecken" i lättläst stil stående i bokhyllan.
Någonstans har jag också den första dramatiseringen av Holmes jag mötte på, en radioteateruppsättning av "Det spräckliga bandet" som jag fortfarande minns med värme varje gång jag läser berättelsen igen. Jag har länge gått i tankarna att om jag någon gång skaffar en tatuering, då blir det nog Holmescitatet "Whatever remains, however improbable, must be the truth." Det fulla citatet börjar egentligen "When you have eliminated the impossible..." Men jag har kommit fram till att det skulle bli lite för långt för en tatuering, och slutet av citatet har ändå stor betydelse för mig.


Jag lämnar er, kära läsare, med ett av mina favoritklipp från Granadas Sherlock Holmes-satsning. Just detta är första delen av "The empty house". Anledningen till att jag postar just denna är för att denna historia innehåller Holmes återkomst från "de döda" och scenen när han för första gången visar sig för Watson i det här avsnittet är på pricken så som jag tänkte mig den när jag läste det.
Just den specifika scenen finns mot slutet av Del 2.





Thésilarna i mitt liv...

Om sanningen ska fram är jag inte alltid lika amatörfilosofisk och poetisk som jag ibland får det att låta här.
Ibland har mina funderingar ingen djupare mening och handlar om vardagliga saker,
som hur det kan komma sig att jag äger tre stycken thésilar, men att inte ens en enda av dessa har täta kanter?

Jovisst kan jag förbise thésmul i botten på min kopp, men när de stora thébladen lyckas fly ut genom de där fördömda kanterna, då kan jag omöjligt dricka de sista klunkarna, och det gör mig ont att behöva hälla ut dem i vasken.
Dock inte till den grad att jag faktiskt skulle ställa mig och sila théet igen efter att det dragit klart. Det skulle kännas ganska fånigt.

Det slog mig, när jag funderat över detta i ungefär tre minuter (Det är så länge jag brukar låta just dagens thésort, ett högt älskat Lapsang souchong som jag fick av A., dra i vattnet) att det här faktiskt har visat sig vara ett återkommande fenomen hos thésilarna i mitt liv.

Som jag minns det växte jag upp helt utan en. Thé var inte så vanligt hemma hos oss då. Nu har vi ett ständigt varierande antal sorter i skåpet , även om jag må säga att vi i perioder har gått långt över gränsen för vad som är normalt.
När jag häromveckan skulle bjuda en gäst på thé lyckades jag räkna upp till 13 sorter, och det tycker till och med jag, som théälskare, är alldeles för mycket att välja på.
När jag väl började inse tjusningen med thé började jag i liten skala med påsthé, och gjorde inte kopplingen att lösthé faktiskt i många fall är godare, förrän jag var äldre.
Men tillbaka till dessa thésilar...

När jag gjorde praktik på bibliotek levde jag på thé under de raster jag hade. Jag har nämligen inte så mycket till övers för salta pinnar... och det var ungefär det enda som fanns i det lilla fikarummet på övervåningen de dagar man glömt att ta med något eget.
Jag minns också thésilarna som först inte fanns alls, och de hjärtformade som sedan köptes in till den kalla källarlokal där jag spenderade ett antal kvällar i månaden tillsammans med Grön Ungdom för ett år sedan.

Jag kan inte låta bli att undra om det är min otur, eller bara thésilarna i allmänhet som det är fel på?
Kanske är det svårt att tillverka thésilar som inte läcker i kanterna?

Eller är det så att jag borde satsa pengar på någon av de nya sortens thésilar som jag sett lite här och där?

Att skapa inspiration, och det rätta tillfället.


Snö igen.
Den försvinner och kommer åter, lite som vågorna som kluckar mot bryggan, slår mot bastustenarna och krusas på ytan i stugan om somrarna. 
Just nu går det så fort mellan varven att jag inte riktigt hinner sakna den heller.
Jag delar inte in dagarna i snö och slask, utan i skottning och inte, cykel eller buss. Allting blir inrutat och så väldigt vardag. Önskar förstås att jag kunde uppskatta den lika mycket varje morgon jag öppnar persiennerna och möts av den, men ögat har vant sig och det är svårt att ta det tillbaka.

För en vecka sedan hade jag gjort det till vana att jobba på mina senaste skrivarprojekt varje dag, men nu, efter att jag varit för sjuk och för matt för att orka använda vare sig fantasi eller research, har jag lyckats bli av med vanan, och att skriva kommer inte lika självklart.
Många författare påpekar, i citat, vikten av att se skrivandet som ett jobb. Att ha tider då du helt enkelt sätter dig och ska skriva. Inspirationen kommer inte på egen hand, påstår de, den skapar du själv.
Jag kan hålla med dem, men i mitt skrivande handlar mycket också om rätt tidpunkt. För varje verk i mitt huvud, som jag troligtvis skulle kunna sätta mig och skapa inspiration till, finns det ett rätt tillfälle.
Det där ögonblicket då jag inser att nu är det dags.
Det finns faktiskt, och det tror jag inte är något man kan skapa. Det måste man vänta ut.
För det behövs ju dock inte sägas att man inte kan skriva annat under tiden, förstås.
Jag anser inte att jag behöver sitta och räkna dammkorn i väntan på att rätt tid för att skriva på en viss historia ska dyka upp, utan jag kan då sätta mig ned och skriva, och då få ut det som är rätt, för precis det tillfället.

Detta är inte ett sätt som jag tror att alla som skriver fungerar på, på samma sätt att jag inte tror att alla som skriver kan eller behöver skapa sin egen inspiration.
Jag tror att när vi skriver, och sättet vi gör det på och sättet det sätts samman för oss, är lika olika som vi är som människor.

Vi är ju trots allt olika i så mycket annat, så varför skulle vi inte vara det även i detta?


Förlorade brev

Det finns något sällsamt vackert i att riva sönder gamla brev.
Då menar jag förstås inte de jag mottagit, utan de jag skrev men aldrig skickade.

För varje period i mitt liv finns ett antal brev som aldrig nådde fram. -Vissa av dem lades aldrig i kuvert, och påbörjas med någon variant av "Jag vet redan innan jag sätter pennan till pappret att jag inte kommer att skicka det här, men det behövs skrivas ändå."
Dessa brev har ofta en salig blandning av adressater. Det är omöjliga kärlekar, vänner jag tappat kontakten med och vänner jag har kvar. Det är brev till föräldrar, syskon, de som jag förlorat och där finns även ett och annat brev till mig själv.
Tonen i dem varierar lika friskt från sorgsen, längtansfull, lycklig, svartsjuk och fly förbannad, men i alla dessa fall, har jag valt att inte skicka det vidare. Av olika anledningar förstås. Ibland har det känts så hopplöst att jag låtit bli, ibland vet jag att det går över med tiden eller om jag bara får ro att skriva ut det på något sätt...

Och när det går över, om det går över,
när jag lyckats släppa den där perioden i mitt liv då just de och de breven behövdes, då sätter jag mig ned och river dem i småbitar.
Hade jag haft en kakelugn, gärna lika vacker som mina morföräldrars, hade jag självklart sedan slängt bitarna däri. Men det får vänta till den dagen jag har möjligheten.
Någon gång måste väl ändå någon av livets små nycker och överraskningar föra mig till ett hus med kakelugn igen?

Ibland dröjer det en månad, ibland ett helt år... i vissa fall bara en vecka eller en dag, tills jag skriver nästa brev, till nästa adressat. Med ny ton och nytt tema.
Men jag har i alla fall gått vidare, ett steg framåt, in på nästa äventyr. Tid att tänka att det går för snabbt, eller att stegen jag tar är för korta eller för långa, det finns inte. När jag har tusentals små pappersbitar runt mina fötter, då vill jag inte se tillbaka på det igen.
Alla andra minnen, både nedtecknade och icke, får vara kvar. Men att få avsluta ett kapitel med mina förlorade brev, det är något jag tar vara på.



Dock kan jag inte låta bli att undra ibland, vad som händer med de andra, de borttappade breven.
De som jag skickar till vänner, ibland på andra sidan jordklotet, men som inte kommer fram. 
När mitt andra, maskinskrivna brev till San Fransisco försvann spårlöst, så började jag fundera på varför och hur, det plötsligt hade tappats bort. 
Ligger det nu i en vrå eller bakom en hylla på ett postkontor i Västra Götaland, Sverige eller i Kalifornien, USA? Försvann det under flygresan? -Kanske var det så att det fladdrade till när en dörr öppnades, och sveptes sedan ut med vindpusten.
Ibland slår mig tanken att någon, någonstans, i USA eller i Sverige, kanske tilltalades av den prydligt maskinskrivna stilen på kuvertet som dekorerats tills det tycktes viska fantastiska historier från Paris under tidigt 1900-tal, och stoppade det innanför jackan, för att sedan andäktigt öppna det utom synhåll för kollegorna och glupskt sätta i sig den del av mig jag ursprungligen ämnat dela med någon annan än dem.

Någon månad senare skickade jag ytterligare ett brev, i samma stil. Det nådde San Fransisco, men det blev aldrig lika bra som det första.

Den vintertid som föll

Snön föll, snön låg kvar och lyste upp en kort vecka innan den slutligen smälte bort.
Jag saknar den redan.
Sanningen är ju nämligen den att jag, trots att jag klagar över att det blir halt, att jag får snö i mina skinnkängor, fast de har höga skaft, att jag fryser om näsan och att min jacka blir blöt när snöflingorna smälter...
trots det, så älskar jag det!
Om det nu är mitt blod som sjunger visor från Ångermaland och Dalarna, eller om alla mina positiva barndomsminnen är från vintertid...

-Pappa bär mig förbi och genom snötyngda grenar på skogspromenad. Jag håller hårt i min trogna nallebjörn. Allting strålar av ett fantastiskt ljus, olikt allt annat fram till då. Pappas vinröda, varmfodrade mockajacka har ett rävemblem. Minnet luktar fårskinnsfäll på pulkabotten.-

...det vet jag inte. Men något särskilt är det med snön.
Den är lite som en syster eller bror. Du kan tjata på dem, gnälla på dem, skrika i ilska över deras existens, men när allt kommer till kritan, då älskar du dem faktiskt i alla fall.



Häromdagen förirrade jag mig fullständigt i mina egna tankar.
Egentligen är det fascinerande att man faktiskt kan lyckas gå vilse i något som är såpass eget som sitt eget huvud, och sina egna tankar. Man irrar runt tills man efter ett tag måste stanna upp och inse, att faktum är att man nu har glömt vad det var man uppehöll sina tankar med från början. 
Själv glider jag oförskämt lätt in på sidospår och mindre utforskade stigar.
Det händer att det är ett problem, särskilt när det kommer till situationer då jag förväntas fokusera fullständigt på en enda sak, en enda uppgift och fållas in i en enda tankebana. Samtidigt kan det vara positivt. Det är framför allt ett fantastiskt tidsfördriv när jag ska sitta på en buss eller ett tåg i några timmar, och har glömt boken jag för stunden läser hemma.

På sätt och vis fungerar det på samma sätt som jag arbetar när jag skriver.
Jag börjar med ett tema, och jobbar mig utåt i associationslekar.
Det må låta menlöst, eller minst lika tråkigt som att se ut genom fönstret, fast klockan är efter åtta och det är redan becksvart ute, men det finns inget som förgyller en lång buss eller tågresa så mycket för mig, som det ögonblick jag lyckas dra fram ett minne som legat dolt i någon dunkel vrå och dammat i månader, ja kanske till och med år!
Även om dessa minnen kanske inte alltid är de lyckligaste eller ljusaste, så får de mig alltid att le,
om inte bara för att jag har återfunnit en liten, liten del av det som är jag,

och det, är om något, alldeles fantastiskt.

Nyare inlägg
RSS 2.0