Det finns något sällsamt vackert i att riva sönder gamla brev.
Då menar jag förstås inte de jag mottagit, utan de jag skrev men aldrig skickade.

För varje period i mitt liv finns ett antal brev som aldrig nådde fram. -Vissa av dem lades aldrig i kuvert, och påbörjas med någon variant av "Jag vet redan innan jag sätter pennan till pappret att jag inte kommer att skicka det här, men det behövs skrivas ändå."
Dessa brev har ofta en salig blandning av adressater. Det är omöjliga kärlekar, vänner jag tappat kontakten med och vänner jag har kvar. Det är brev till föräldrar, syskon, de som jag förlorat och där finns även ett och annat brev till mig själv.
Tonen i dem varierar lika friskt från sorgsen, längtansfull, lycklig, svartsjuk och fly förbannad, men i alla dessa fall, har jag valt att inte skicka det vidare. Av olika anledningar förstås. Ibland har det känts så hopplöst att jag låtit bli, ibland vet jag att det går över med tiden eller om jag bara får ro att skriva ut det på något sätt...

Och när det går över, om det går över,
när jag lyckats släppa den där perioden i mitt liv då just de och de breven behövdes, då sätter jag mig ned och river dem i småbitar.
Hade jag haft en kakelugn, gärna lika vacker som mina morföräldrars, hade jag självklart sedan slängt bitarna däri. Men det får vänta till den dagen jag har möjligheten.
Någon gång måste väl ändå någon av livets små nycker och överraskningar föra mig till ett hus med kakelugn igen?

Ibland dröjer det en månad, ibland ett helt år... i vissa fall bara en vecka eller en dag, tills jag skriver nästa brev, till nästa adressat. Med ny ton och nytt tema.
Men jag har i alla fall gått vidare, ett steg framåt, in på nästa äventyr. Tid att tänka att det går för snabbt, eller att stegen jag tar är för korta eller för långa, det finns inte. När jag har tusentals små pappersbitar runt mina fötter, då vill jag inte se tillbaka på det igen.
Alla andra minnen, både nedtecknade och icke, får vara kvar. Men att få avsluta ett kapitel med mina förlorade brev, det är något jag tar vara på.



Dock kan jag inte låta bli att undra ibland, vad som händer med de andra, de borttappade breven.
De som jag skickar till vänner, ibland på andra sidan jordklotet, men som inte kommer fram. 
När mitt andra, maskinskrivna brev till San Fransisco försvann spårlöst, så började jag fundera på varför och hur, det plötsligt hade tappats bort. 
Ligger det nu i en vrå eller bakom en hylla på ett postkontor i Västra Götaland, Sverige eller i Kalifornien, USA? Försvann det under flygresan? -Kanske var det så att det fladdrade till när en dörr öppnades, och sveptes sedan ut med vindpusten.
Ibland slår mig tanken att någon, någonstans, i USA eller i Sverige, kanske tilltalades av den prydligt maskinskrivna stilen på kuvertet som dekorerats tills det tycktes viska fantastiska historier från Paris under tidigt 1900-tal, och stoppade det innanför jackan, för att sedan andäktigt öppna det utom synhåll för kollegorna och glupskt sätta i sig den del av mig jag ursprungligen ämnat dela med någon annan än dem.

Någon månad senare skickade jag ytterligare ett brev, i samma stil. Det nådde San Fransisco, men det blev aldrig lika bra som det första.