Jag får en kallelse i inkorgen

"Jag vet!

Och jag sitter här och smärtar av

Möblerar demonstrativt och surmulet om

Femtiotalsklädd, trött och sömngrusig.

Jag möblerar om

...fast det känns som något annat någon annan dag än onsdag.

Jag tycker om människor som använder ordet "allena" i texter.

Nu har jag väl ändå stirrat på blinkande streck i begynnelsen av blanka dokument alltför länge. Nu har jag alltför länge ämnat skriva men låtit tanken falla platt i bristen på en blänkande fantastisk idé. Kanske har jag haft svaret i det där blinkande strecket hela tiden, tänker jag nu. Kanske handlar det om att skriva, som många har sagt innan nu, utan den där blänkande idén.

Kanske kan jag skapa utan den.

 

Jag omges just nu av mängder med skapande, kreativa människor. En vitrysk dansös som ger samma intryck som min mjuka och varma blå tröja. En duktig gitarrist med sandpappersvacker röst och som spenderat varje sommar ett stenkast ifrån folkhögskolan jag flyttar till om en månad, En amerikanska som jobbat med Annie Liebowitz, en ryska som samlar på drömmar och en colombian som kan läsa svenska med utmärkt uttal men som bara förstår en mycket liten del…

De rör sig alla inom sina projekt och in och ut i konsthallen där jag nu sitter och arbetar. Skriver på guldfärgade skrivmaskiner, hämtar papper och bråkar med teknik. Rösterna och språken är ett skönt avbrott i den monotona utställningsmusiken som jag kan utan och innan vid det här laget och som jag hör även i fullständig tystnad hemma. På sistone har jag somnat till en timslång inspelning av regnljud för att på något sätt dränka det inrutade ljudet som häftat sig fast i mitt undermedvetna.

Även om det är en fantasisk arbetsplats, med härliga människor och crêpe-middagar på franska nationaldagen så tröttnar jag ändå ibland. Efter åtta timmar har jag tröttnat på att svära över ett internet som segar och fungerar enbart i perioder och jag har förundrats gång på gång över alla stavfel jag behöver rätta och suckat mig sömnig över monitorer som stänger av sig själva. Då tar jag paus och ser upp från datorskärmen. Jag gör rader av Polly-godis på det dubbla skrivbordet, småpratar om att sjunga för folk som gråter och får ofrivilligt en amerikansk lyktkonstnär att skratta med mitt väldigt brittiska uttal av caffe latte strax efter att han berättat att han tycker om ljudet av när jag skriver på maskin eftersom det hörs att jag skriver med en avsikt. Och jag behöver allt det där. När jag jobbar på en lördag och försöker att inte tänka på att de flesta jag känner är lediga nu. Jag försöker att inte sakna A. som alltid verkar kunna hålla mig vid mina sinnens fulla bruk när jag jobbat många timmar. Försöker längta till måndag och ledighet och inse att allt är på riktigt. Att en fredagkväll och natt på Norrqvarn faktiskt hände på riktigt och inte var någon underlig dröm. Min Watson ringde och påminde mig häromdagen, om hur mycket vi saknar varandra och vi utbytte löften om att ses så snart som bara möjligt, för nu har det gått alltför lång tid sedan hon kom hem och nu snart borde våra scheman trots allt gå att tvinga samman.

Några dagar från nu ska vi till Stockholm. A. och jag. Missar precis Romeo & Julia på Dramaten, som jag gärna hade sett. Men det är inte därför jag kände att jag måste åka. Nej, jag måste åka för att Fotografiska ställer ut Mapplethorpe, och det är något som jag bara inte kan missa.

Under hela tågluffstiden hade jag på min inloggning på den lilla datorn vi hade med oss ett självporträtt signerat Mapplethorpe som bakgrundsbild. Bara ett enkelt, rent porträtt som nästan verkar som det beskurits fel. Mer yta än porträtt. Men det finns något sanslöst vackert med Robert Mapplethorpe på just den där polaroidbilden, ett stilspråk och en känsla för skuggor och linjer som får mig att glömma hur man andas varje gång jag ser den.

Det är inte den sortens bild han är mest känd för, men ändå handlar den om samma sak som jag ser i hans andra verk. Om skönhet, om nakenhet och det oväntade.

Herr rymdcowboy påstod att Mapplethorpe är ospännande idag, och att man ser precis samma saker i hans konst som man gör överallt nuförtiden, i designkampanjer, parfymreklamer och IKEA-kataloger… Men jag tycker att just det där är det som gör det spännande även idag. Att Scissor Sisters använder Mapplethorpe på omslaget till sin senaste skiva och att Patti Smith fotar publiken på sina konserter med en polaroidkamera. Jag tror det var hos henne jag först läste att Mapplethorpe valde att använda polaroidkamera för att det gav en sådan tydlig ögonblicksbild (och för att han inte behövde vänta och fastna i en framkallningsprocess). Inte en statisk pose som fotas ur flera vinklar Utan Ett ögonblick. En bild. Och jag tycker om den tanken fruktansvärt mycket. Därför spelar det roll att jag nu får se polaroiderna, inte som färdigklippta och högupplösta bilder på internet, utan som de ögonblicksbilder de är.

Jag blev förälskad i Mapplethorpe när jag läste Patti Smiths Just Kids. Antagligen för att hennes beundran för honom är så tydlig och så naken. För att jag alltid har funnit så ocensurerade känslor så ofantligt vackra. Det var första gången jag öppet grät på en buss, när jag läste det allra sista kapitlet i den boken. Efter det har de båda följt mig. Patti live på Peace & Love som fortfarande står ut som den bästa konserten jag varit på, och den svartvita bilden från hennes hotellrum som jag saxade ur GP och ramade in för att ställa på mitt sängbord. Robert på bakgrundsbilden under tågluffen och som en gäckande och retsamt dyr fotobok på ett museum i Sheffield. Att inte se honom i Stockholm var inte ett alternativ, om jag så skulle åka själv.

Men A. ville med förstås, ordnade med boende i en handvändning och pratade ivrigt om att gå till Riche. För att inte gå dit är ju förstås det heller inte ett alternativ. Men den historien  tar vi en annan dag.

 

Och se! Det blev ju något skrivet till slut, fast jag började utan en idé. Slutsatsen där är ju att jag kan och det fungerar att skriva såhär också.

Man behöver inte försöka så mycket, behöver inte alltid planera så mycket, som gitarristen som får människorna i vänthallen att gråta säger.

Min vän Mister Rymdcowboy gör det omöjligt för mig att vara arg när han två timmar senare än han skulle plockat upp mig, tre timmar efter att jag gått upp i ottan, ringer och säger att han försovit sig. Han låter så oändligt trött att jag måste förlåta honom, och jag har svårt för att vara arg på människor jag tycker om, även om jag kanske borde bli det ibland. 
Dessutom har han köpt Ramlösa och kaffemaskinen var trasig på Statoil, så jag tycker mer synd om honom än något annat och jag vill egentligen inte att han ska känna skuldkänslor. Det gör han tillräckligt ändå resonerar jag.

Vädret är nästan ohyggligt orealistiskt vackert när vi till slut, lika ohyggligt försenade lyckas snubbla in på Storan.
Jag hör bara slutet på diskussionerna som cirka trettio unga människor haft om Ung Kultur, men det är tillräckligt för att jag ska slås av hur ytterst lite jag passar in där.
De flesta här inne är jämngamla med mig, eller ett par år äldre eller yngre, men de låter som politiker hela högen. Åsikterna känns stela och stolpiga, retuscherade och redigerade för att låta så vuxna som möjligt. Jag undrar om det gör mig till ännu mer av en bohem, ännu mer av en hippie, än vad jag redan anses vara, att jag inte tycker att Kultur, oavsett om den är ung eller gammal eller bara ett flytande begrepp, inte ska diskuteras såhär.
För mig är kultur, och särskilt då denna Unga Kultur som nu diskuteras i det här rummet, på Storans tredje våning, samma sak som när vi på Teaterlinjen satt på golvet i källaren eller när Naturvetaren/Göteborgaren uttryckte sina åsikter på den Moderna Idéhistorian och startade rappa debatter. Det är så jag vill ha det.
Livlig diskussion, folk som pratar i munnen på varandra, åsikter som kastas fram och tillbaka och en gemenskap med värme. Kulturlivsdiskussionen ligger mig varmt om hjärtat, och som ena delen i en underhållningsgrupp är det något jag inte bara brinner för utan jobbar med, och jag vill inte att den ska stelna och kännas gammal och intorkad bara för att den tas upp färdigformulerad, punktlistad och numrerad.
Jag väser till Captain Spoon som återvänt från en cigarettrast att jag känner mig alldeles för ung i det här rummet. Han känner likadant, fjorton år äldre än mig som han är. Och kanske är vi bara helt malplacerade. Det slår mig, som det gjort ganska ofta nu, att han och jag fungerar mer lika än vad jag ursprungligen trott. Inte alltid något bra, men när jag nu känner mig lite avig på min plats, och när vi senare växlar skrivmaskin och tar vid där den andra just slutat, så finns det någon sorts bekväm trygghet i det.

Jag blir lämnad vid lunch med ett Moleskine journalistblock som jag känner mig rätt trygg med. Jag greppar hårt om det och letar upp ett bord lite i skuggan. Alla dessa minipolitiker och tjänstemän verkar komma i grupper om tre, och jag känner mig lite utanför och obekväm men står snart och pratar med en Nashvillesångerska och Krille Krokodil. Och det är så som vi pratar nu, byter erfarenheter, pratar om våra hemstäder och om vad vi sysslar med, det är så jag tycker att kultursnacket ska fungera. Det känns inte lika stelt. Vi säger vad vi tycker och det är inte det minsta konstigt och lyckas prata som vanligt folk gör, fast vi inte känner varandra och fast våra åsikter inte alltid är överens. Det är Ung Kultur. Som jag vill att det ska vara. Att knyta kontakter som dessa, det är så jag vill utnyttja en sådan här plattform, mycket hellre än vad jag vill nöta sönder diskussioner om vidare playback och singback borde vara tillåtna i Musik Direkt eller om ungdomars föreningsliv är dött.
Sedan tycker jag inte om det där med Ung Kultur alltid. Visst är det bra att uppmuntra unga människor till att göra kreativa saker och självklart är jag för det. Men jag ser inget dåligt överhuvudtaget med att blanda det. Att ha en skrivargrupp med deltagare i alla åldrar. Varför strikt ett Ungt Kulturhus? Som Krille Krokodil säger så finns det ju faktiskt inget Vuxet Kulturhus. Det är som att det prompt måste fokuseras på barnen, på de unga, på de gamla. Men det som hamnar däremellan behövs aldrig plockas upp. Är det så?

Jag och Captain Spoon som nu faktiskt är Captain Spoon på riktigt riggar upp ett mysigt litet kontor i vår hörna av backstageområdet. Ställer upp våra skrivmaskiner och jag knyter fast skyltar och tavlor med mina smala fingrar. Vi hänger en liten jordglob av plåt i ena hörnet och jag känner mig nästan hemma på något konstigt vänster, när bananrepublikshatten trycks ned på mitt huvud och jag får guldhobbyfärg på fingrarna och lyckas hyfsat hålla reda på både cigaretter och mobiltelefoner samtidigt som jag skriver formulär på maskin.
Det är svårt att inte trivas med ombytligheten och kaoset. Det är svårt att inte skratta mycket.
Vi skriver ihop oss, och språket flyter. Det går inte att ha tråkigt och det går nog inte vara annat än mycket mycket lycklig just här och när han senare drar ut mig ur bilen när jag tror att vi ska åka. Dels för att han behöver röka och dels för att jag kan behöva det. Jag sätter mig i gräset, fast jag är rädd om klänningen. Kanske mest för att han sätter sig ned i Captain Spoons vita byxor.
Jag tittar på alla ungdomar som sitter längs med vattnet med chipspåsar och bergsprängare och tänker att sådär skulle ett möte om Ung Kultur egentligen sett ut. Inte runt höga bord på höga stolar på tredje våningen på Storan.

Tvärs över vägen från ridskolan bredvid vilken jag växte upp ligger en liten röd stuga med vita knutar.
Den har legat öde där så länge jag kan minnas, och den byggdes långt innan jag ens var född.
När jag var barn fick jag, mina syskon och grannungarna inte leka där, inte för att det var farligt, utan för att det faktiskt användes även om ingen bodde där. Jag minns att mor min berättade att någon gång i tiden hade stugan ägts av en man som antingen var kompositör eller musiker, eller både ock, vilket minns jag inte nu, och att stugan användes som lagerplats för hans noter sen han gått bort.
Jag var alltid nyfiken på det där huset och de där noterna, redan då fascinerad av musik och gamla notpapper, men jag gick trots allt aldrig dit. Trots att jag brukade rymma hemifrån och från dagis och tyckte om att klättra i träd och äta päron från trädgården istället för middag så var jag överlag ett lydigt barn.

Faktum är att jag har sett huset stå där, nästan varje dag i nästan tjugo år, och jag hade ändå inte varit inne i det förrän förr-förra vintern.
Det hade förfallit då, långsamt. Kanske var det fint när vi först flyttade in i huset vid ridskolan, men det minns jag inte. Som jag minns det har det alltid varit mer eller mindre ignorerat av de där släktingarna långt bort och helt enkelt lämnat till sitt öde. Noterna var sedan länge borta och köksgolvet var ett enda stort hål. Vindstrappan var fascinerande men jag vågade inte gå uppför den i rädsla för att den skulle gå sönder.
Vi var där för att fota den dagen. Det var smällkallt och säkert halvmeterdjup snö som vi behövde pulsa oss igenom. Vi upptäckte snart att till stugan hörde tre eller fyra byggnader till, gömda i skogen som angränsade till den lilla öppna plats där boningshuset står. På en av byggnaderna hade taket rasat in, men en gammal byrå och en gasspis stod ännu kvar där. Där fanns en lada och några slags förråd dessutom.
Bilderna som togs den där dagen är bland de bästa som tagits på mig. Ljuset är fantastiskt just där och miljön tillräckligt för att ta andan ur vem som helst.
Jag fick en relation till den där stugan den dagen, utöver det faktum att jag kunnat se det från mitt barndomshem och varje morgon jag cyklade förbi det på väg till bussen under gymnasietiden.

Cyklade förbi det gjorde jag häromveckan också, och då hade de röda planken på framsidan rivits bort. På baksidan brann en brasa stadigt, och jag insåg, med stort vemod och en förvånande och överväldigande sorg, att de höll på att riva det.
När jag nu har varit inne i det så förstår jag förstås fullständigt varför det måste rivas. Det är efter så många år i glömska förfallet till den grad att det är bortom räddning. Men det gör ändå ont i mig att se det rivas. Bit för bit. Första gången jag cyklade förbi var det plankorna, sedan fönsterkarmarna, taket, inredningen och nu börjar även den korsvirkesgrund som fanns under de rödmålade plankorna plockas ned.
En del av mig önskar att det hade fått stå och förfalla som de tillhörande byggnaderna i skogen, en del av mig önskar att någon hade rustat upp det medan chansen fanns...
Jag är glad att vi tog chansen att fota där när vi gjorde det, för på något sätt kommer det att finnas kvar för mig i minst tjugo år till. Det är också lite därför jag skriver det här.

Jag blir sällan nostalgisk, men jag vill på något sätt ändå behålla den där stugan, och det känns som att det här är det bästa sättet att göra det på just nu.

Häromveckan när jag cyklade genom stan och ut över åkrarna hem till mig ekade kvällen som sommarnatt.
Det luktade som det gjorde när jag och A. trampade längs med vattenbrynet på hyrda cyklar.
Men då var klockan säkert två och vi hade sett resterna av en fest, en konsert, spillrorna av kräftskiveberusade människor sopas bort från området som vi vistats på den kvällen.

Det var halvkyligt, men jag minns det nog så för att jag naivt nog lämnat jackan i tältet innan vi begav oss ifrån campingen. Jag tänkte inte på att då var det mitt på dagen och solen sken. Den natten cyklade jag i bara linnet, samma som jag har på mig när jag skriver det här, och svart väst, samma som jag hade på mig på cykelturen som ekar av minnen. Men den sommaren hade västen alla knappar kvar, nu saknas en.
Den natten var jag hög på sommaren, på musiken och på hur surrealistiskt allt kändes.
Häromkvällen var jag berusad av inspiration och den dubbla espresso som jag drack på caféets bakgård där man kan låtsas att man är i Frankrike om man verkligen vill och kisar lite.

Minnet av den där natten, dofterna och musiken som spelades, kommer alltid att kännas sommar för mig. Liksom vissa låtar som jag hört på någon festival eller gratiskonsert någonstans. Liksom doften av rökt fisk, varm asfalt och tjära.
Det är sådana ting som känns påtagligt somriga. Som Rikard Wolffs låt Älskar dig, Älskar dig alltid, som Tove Janssons Sommarboken, som jag läst om och om igen, med en ö och ett hus som är precis som ön och precis som huset i Finland. Och så boken jag läste förra hösten, när jag precis kommit hem från tågluffen och vars anslag var en sista, vibrerande liten vindpust av sommar. Den drunknade hette den visst, slår det mig nu när jag skriver det. 
Jag tänker på de där böckerna när jag hittar en liten reflektion jag skrev en sommar, till min farfar. Den mest personliga novell jag skrivit. Det är jag, det är farfar och det är katten och den livsfarliga lutningen i trappan ned till bryggan... men det är ändå inte vi, för det är hundratals med minnen och stunder och oss vid olika stadier i livet sammanvävda. Det är sommar, och det får mig att längta så evinnerligt mycket efter den, även om jag älskar våren.

Jag undrar varför det är så, att jag nästan alltid längtar efter nästa årstid. Jagar efter den lite fortare än vad tiden faktiskt vill gå. Jag var inte ett sådant där otåligt barn som ständigt frågade om vi inte var framme snart när vi åkte långt, kanske eftersom jag tyckte att de fyra timmarna till morföräldrarna eller det dygn det tog till Finland om man räknade med färjeresan var helt normalt. Kanske försöker jag nu kompensera för det genom att nu, vid varje ny årstid undra just det där, om vi inte är framme vid nästa snart.