Googlar lindansare och tyllkjolar

När jag var mellan sex och sju år ville jag bo här.
Mina kompisar drömde mest om slott och swimmingpooler och rosamålade sovrum med massa kuddar. Men jag ville bo i en fyr. I den här fyren. Mumins fyr.

Den ligger någonstans i Finland, och vi åkte båt till den från Kaskö där mina farföräldrar har stuga. Det här var någonstans periodmässigt i mitten av min största muminhysteri. Mamma hade sytt ett helt fantastiskt lapptäcke med mumindalen till mig som hängde på väggen då och som jag fortfarande har kvar och tänkte spara till den dag jag eventuellt får egna barn.
Jag blev förstås störtförälskad i denna fyr, som var röd och vitrandig precis som den i muminböckerna. Jag ville också bli fyrvaktare där. Hur jag tänkte kombinera det med de övriga drömjobben pizzabagare och konstnär har jag faktiskt ingen aning om.

Det känns fortfarande som en trevlig tanke det där, att bo i en fyr och vara fyrvaktare. Jag skulle ju kombinera det med författandet. Tänk den rofylldheten, havet och klipporna och en alldeles egen fyr.
Jag kan inte tänka mig att det skulle vara jättelätt att inreda, men min mor har en bekant som bor i en gammal brandstation, och han lyckades till slut få ihop det. Då ska jag nog också kunna tänker jag.
Sedan skulle jag gå där, i solsken med sommarklänning och i regn med en gul sydväst. För en sådan hade muminpappan om jag inte missminner mig. 
Vilka böcker jag skulle kunna skriva där. Om stormar och om farbröder som ror när de är onyktra och nästan tippar i vattnet... om att fiska spigg fast man inte kan äta det, om gassande sol och katter som tassar över trasmattorna. Det kan man ju förstås skriva om oavsett var man bor, men det känns som att stämningen kanske skulle vara passande för något sådant om man var bosatt i en fyr.

Fyrvaktare är väl egentligen et utdöende släkte nuförtiden. Som så många andra fina yrken jag skulle kunna tänka mig att bli. Bokbindare av den gamla skolan till exempel. Eller hattmakare, det sistnämnda kanske för att det låter så vackert.
Men jag tänker mig ändå att, även om yrket kanske inte finns, är man inte på något sätt ändå en fyrvaktare, om man bor i en gammal fyr?

Just nu finns ett ställe på cykelbanan hem till mig, precis där hästhagen ligger på andra sidan diket, där det luktar så fantastiskt av nyhuggen gran. Jag är inte riktigt säker på vad det beror på, för hur mycket jag än tittar kan jag inte se en enda granstubbe, och doften finns där bara när jag cyklar hemåt, och inte åt andra hållet.

Oavsett vilket, så får jag minnesbilder av de somrar jag tjänade månadspeng på att hugga ved och stapla den i vedboden när vi fortfarande vedeldade för varmvatten och värmen inomhus. Det luktar morfar också, snickarboden i källaren på sollerön, kakelugnen i vardagsrummet och alla hans jackor och skjortor. Kanske hela honom, nu när jag tänker efter.
Morfar luktar nyhuggen gran, Farfar luktar tjära.
En självklarhet med mycket logisk grund. Morfar var skogvaktare och jobbar fortfarande ändlösa timmar med trä i den där källaren. Farfar fiskar än, och bara härom sommaren så rökte han lax i Finland medan jag tittade på.
Det är, som jag konstaterade för min vän häromdagen, faktiskt så att det egentligen inte är konstigt att jag är lika delar skog som jag är hav och sjö. Och älv kanske, om jag nu ska lägga till ytterligare ett vattendrag.

Hursomhelst är det sällan det luktar tjära på vägen hem till mig. Det skulle möjligen kunna göra det om de någon gång la om asfalten på cykelbanan. Men det känns ungefär lika troligt som att någon skulle släpa dit en eka och ställa sig och tjära den lagom tills jag kommer cyklande.
Det är lite synd tycker jag. Jag får nöja mig med nyhuggna granar.

Fotograf och källa (tyvärr) okänd.

---

Idag sitter jag och bläddrar förstrött genom den lokala morgontidningen.
Jag saknar teatern, mer än vanligt. Längtar bort, mer än vanligt.
(Finns det frivilligt resesällskap till en långhelg i London någon gång snart?)
Hittar inget som fångar mitt intresse, det är samma gamla vanliga. Samma som det alltid varit. Samma insändare samma namn, samma utseende, samma stad.
Möts av sista sidan och småler lite åt de fredagsmorgnar jag hoppade över allt annat bara för att komma dit. Vissa dagar bara för att få se hans namn i tryck. Uppe tidigt andra morgnar, efter den dag jag listat ut med vilken frekvens de krönikor som pryddes av precis rätt namn och bild dök upp.
Jag minns nu, utan vemod, hur förkrossad jag var bara dagar efter att jag tagit ett allra första väldigt förskrämt och anonymt första steg. Minns hur jag nästan grät den fredagmorgonen och minns hur A., egentligen långt innan hon blev en nära vän till mig, förstod, mer och bättre och snabbare än någon annan. Vi var på samma våglängd redan då, slår det mig.

Jag undrar vad han gör idag, vad underligt det känns.
Vi sprang på varandra, ett par år efter det där, och hälsade som att vi en gång var bekanta. I hans fall handlade det kanske mer om att han inte var säker på om så var fallet, och i mitt om att det faktiskt kändes så.
Han dyker upp någon gång emellanåt. Som minnen och vackra ting ibland gör. Helt utan att jag tänker på det, eller honom. Ibland är det något i en text jag skrivit, och ibland är det ansiktsdrag i någon jag ritat. Det är inte medvetet, men han dyker upp ibland och jag vet att det är han. Så är det fortfarande, fast jag inte skänkt honom en faktisk tanke på mycket, mycket länge.
Jag tänker att så kanske är fallet med vissa människor jag möter. Som den unga man jag stannade upp för och vände mig om efter på en rörig gata i Liverpool. De stannar kvar, de där visuella intrycken, långt efter jag förlorat de andra minnena jag kanske hade eller inte hade med dem.

-

Jag behöver inte vinkla persiennen för att lägga märke till att morgonen försiktigt tassat in på scenen, kikar försiktigt på mig där jag ligger i fosterställning och undrar vad som hållit mig vaken.
När det nu redan är ny dag och allt, gör jag en kraftansträngning för att nå sänglampsknappen. Jag begraver huvudet i kudden för att inte bli bländad när jag tänder den.
Vänjer mig långsamt, långsamt och famlar efter en bok. Egentligen spelar det ingen större roll vilken, jag behöver bara avleda tankarna, men jag hittar Lolita först, så det får bli den.

Jag slår upp sidan 19: Del 1, Kapitel 4, och riktar blicken till meningen längst ned på sidan. 
Det känns som ett bra ställe att börja på just nu. 
"I en nervös mimosabuske med späda blad bakom deras villa upptäckte vi en viloplats på en låg stenmursruin."
Jag vet inte hur många gånger jag har läst den där meningen, då jag inte bara har läst om hela boken, utan också enstaka sidor, kapitel och stycken. Av någon anledning tröttnar jag inte, och bara genom att läsa något så enkelt och så vackert som just den där meningen, så är jag där, en kvav sommarnatt på franska rivieran.

-



Att läsa om böcker, särskilt högt älskade som denna, är lite som att återse en gammal vän. Jag har kommit på att ibland är det precis vad som behövs när jag är sjuk, sömlös, lycklig och ledsen. Eller allt på samma gång.
Ganska många av mina nära och kära förstår inte hur jag kan klara att läsa om böcker på det sättet jag gör, men som människor och som läsare är vi väl alla olika, och jag anser väl att en riktigt bra bok förtjänar att läsas igen, och den är ju trots allt lika bra andra gången också. Den blir inte sämre för att jag läser den igen, så varför skulle jag inte göra det?
Jag kan se vissa filmer fler än en gång också, men det tycker de flesta tydligen inte alls är samma sak.
Fallet är ju troligtvis så att jag lagt ned pengar på både boken och filmen. Ska de då bara stå och damma efter att jag läst eller sett dem en enda gång? Det tycker inte jag.
Då glöms de ju bara bort helt och hållet i slutändan.

Vissa dagar har jag, istället för en låt på hjärnan, en enstaka lösryckt mening, som upprepas om och om igen, och jag kan inte sluta tänka på den, sätta den i andra sammanhang. Ibland har jag ingen aning om var den kommer ifrån, och det kan vara väldigt frusterande när jag inte riktigt är säker på om den där meningen då är något jag läst, eller något som jag faktiskt formulerat själv.
Jag vill ju inte råka ta på mig äran för dem i min senaste dikt bara för att det ska visa sig att det egentligen är ett välkänt citat från en välkänd bok! Då är det faktiskt ganska bra att sökmotorer på internet finns. Så slipper jag bläddra igenom hela min boksamling (och mammas också) i jakt på det.
Det skulle ta alldeles för lång tid och jag skulle troligtvis missa det i alla fall!


Privat så längtar jag efter lite förändring. Längtar efter att göra annat än strosa runt för mig själv och andas frisk luft eller cafébrus.
Det vore i alla fall trevligt med lite sällskap för en gångs skull, innan jag börjar prata med mig själv!