Thésilarna i mitt liv...
Ibland har mina funderingar ingen djupare mening och handlar om vardagliga saker,
som hur det kan komma sig att jag äger tre stycken thésilar, men att inte ens en enda av dessa har täta kanter?
Jovisst kan jag förbise thésmul i botten på min kopp, men när de stora thébladen lyckas fly ut genom de där fördömda kanterna, då kan jag omöjligt dricka de sista klunkarna, och det gör mig ont att behöva hälla ut dem i vasken.
Dock inte till den grad att jag faktiskt skulle ställa mig och sila théet igen efter att det dragit klart. Det skulle kännas ganska fånigt.
Det slog mig, när jag funderat över detta i ungefär tre minuter (Det är så länge jag brukar låta just dagens thésort, ett högt älskat Lapsang souchong som jag fick av A., dra i vattnet) att det här faktiskt har visat sig vara ett återkommande fenomen hos thésilarna i mitt liv.
Som jag minns det växte jag upp helt utan en. Thé var inte så vanligt hemma hos oss då. Nu har vi ett ständigt varierande antal sorter i skåpet , även om jag må säga att vi i perioder har gått långt över gränsen för vad som är normalt.
När jag häromveckan skulle bjuda en gäst på thé lyckades jag räkna upp till 13 sorter, och det tycker till och med jag, som théälskare, är alldeles för mycket att välja på.
När jag väl började inse tjusningen med thé började jag i liten skala med påsthé, och gjorde inte kopplingen att lösthé faktiskt i många fall är godare, förrän jag var äldre.
Men tillbaka till dessa thésilar...
När jag gjorde praktik på bibliotek levde jag på thé under de raster jag hade. Jag har nämligen inte så mycket till övers för salta pinnar... och det var ungefär det enda som fanns i det lilla fikarummet på övervåningen de dagar man glömt att ta med något eget.
Jag minns också thésilarna som först inte fanns alls, och de hjärtformade som sedan köptes in till den kalla källarlokal där jag spenderade ett antal kvällar i månaden tillsammans med Grön Ungdom för ett år sedan.
Jag kan inte låta bli att undra om det är min otur, eller bara thésilarna i allmänhet som det är fel på?
Kanske är det svårt att tillverka thésilar som inte läcker i kanterna?
Eller är det så att jag borde satsa pengar på någon av de nya sortens thésilar som jag sett lite här och där?
Att skapa inspiration, och det rätta tillfället.
Snö igen.
Den försvinner och kommer åter, lite som vågorna som kluckar mot bryggan, slår mot bastustenarna och krusas på ytan i stugan om somrarna.
Just nu går det så fort mellan varven att jag inte riktigt hinner sakna den heller.
Jag delar inte in dagarna i snö och slask, utan i skottning och inte, cykel eller buss. Allting blir inrutat och så väldigt vardag. Önskar förstås att jag kunde uppskatta den lika mycket varje morgon jag öppnar persiennerna och möts av den, men ögat har vant sig och det är svårt att ta det tillbaka.
För en vecka sedan hade jag gjort det till vana att jobba på mina senaste skrivarprojekt varje dag, men nu, efter att jag varit för sjuk och för matt för att orka använda vare sig fantasi eller research, har jag lyckats bli av med vanan, och att skriva kommer inte lika självklart.
Många författare påpekar, i citat, vikten av att se skrivandet som ett jobb. Att ha tider då du helt enkelt sätter dig och ska skriva. Inspirationen kommer inte på egen hand, påstår de, den skapar du själv.
Jag kan hålla med dem, men i mitt skrivande handlar mycket också om rätt tidpunkt. För varje verk i mitt huvud, som jag troligtvis skulle kunna sätta mig och skapa inspiration till, finns det ett rätt tillfälle.
Det där ögonblicket då jag inser att nu är det dags.
Det finns faktiskt, och det tror jag inte är något man kan skapa. Det måste man vänta ut.
För det behövs ju dock inte sägas att man inte kan skriva annat under tiden, förstås.
Jag anser inte att jag behöver sitta och räkna dammkorn i väntan på att rätt tid för att skriva på en viss historia ska dyka upp, utan jag kan då sätta mig ned och skriva, och då få ut det som är rätt, för precis det tillfället.
Detta är inte ett sätt som jag tror att alla som skriver fungerar på, på samma sätt att jag inte tror att alla som skriver kan eller behöver skapa sin egen inspiration.
Jag tror att när vi skriver, och sättet vi gör det på och sättet det sätts samman för oss, är lika olika som vi är som människor.
Vi är ju trots allt olika i så mycket annat, så varför skulle vi inte vara det även i detta?
Förlorade brev
Då menar jag förstås inte de jag mottagit, utan de jag skrev men aldrig skickade.
För varje period i mitt liv finns ett antal brev som aldrig nådde fram. -Vissa av dem lades aldrig i kuvert, och påbörjas med någon variant av "Jag vet redan innan jag sätter pennan till pappret att jag inte kommer att skicka det här, men det behövs skrivas ändå."
Dessa brev har ofta en salig blandning av adressater. Det är omöjliga kärlekar, vänner jag tappat kontakten med och vänner jag har kvar. Det är brev till föräldrar, syskon, de som jag förlorat och där finns även ett och annat brev till mig själv.
Tonen i dem varierar lika friskt från sorgsen, längtansfull, lycklig, svartsjuk och fly förbannad, men i alla dessa fall, har jag valt att inte skicka det vidare. Av olika anledningar förstås. Ibland har det känts så hopplöst att jag låtit bli, ibland vet jag att det går över med tiden eller om jag bara får ro att skriva ut det på något sätt...
Och när det går över, om det går över,
när jag lyckats släppa den där perioden i mitt liv då just de och de breven behövdes, då sätter jag mig ned och river dem i småbitar.
Hade jag haft en kakelugn, gärna lika vacker som mina morföräldrars, hade jag självklart sedan slängt bitarna däri. Men det får vänta till den dagen jag har möjligheten.
Någon gång måste väl ändå någon av livets små nycker och överraskningar föra mig till ett hus med kakelugn igen?
Ibland dröjer det en månad, ibland ett helt år... i vissa fall bara en vecka eller en dag, tills jag skriver nästa brev, till nästa adressat. Med ny ton och nytt tema.
Men jag har i alla fall gått vidare, ett steg framåt, in på nästa äventyr. Tid att tänka att det går för snabbt, eller att stegen jag tar är för korta eller för långa, det finns inte. När jag har tusentals små pappersbitar runt mina fötter, då vill jag inte se tillbaka på det igen.
Alla andra minnen, både nedtecknade och icke, får vara kvar. Men att få avsluta ett kapitel med mina förlorade brev, det är något jag tar vara på.
Dock kan jag inte låta bli att undra ibland, vad som händer med de andra, de borttappade breven.
De som jag skickar till vänner, ibland på andra sidan jordklotet, men som inte kommer fram.
När mitt andra, maskinskrivna brev till San Fransisco försvann spårlöst, så började jag fundera på varför och hur, det plötsligt hade tappats bort.
Ligger det nu i en vrå eller bakom en hylla på ett postkontor i Västra Götaland, Sverige eller i Kalifornien, USA? Försvann det under flygresan? -Kanske var det så att det fladdrade till när en dörr öppnades, och sveptes sedan ut med vindpusten.
Ibland slår mig tanken att någon, någonstans, i USA eller i Sverige, kanske tilltalades av den prydligt maskinskrivna stilen på kuvertet som dekorerats tills det tycktes viska fantastiska historier från Paris under tidigt 1900-tal, och stoppade det innanför jackan, för att sedan andäktigt öppna det utom synhåll för kollegorna och glupskt sätta i sig den del av mig jag ursprungligen ämnat dela med någon annan än dem.
Någon månad senare skickade jag ytterligare ett brev, i samma stil. Det nådde San Fransisco, men det blev aldrig lika bra som det första.
Eftertankar
Men ingen har sagt att det ska, borde eller måste vara det.
Det är livet, det är vinter och någonstans i kylan finns W. och jag påmins om den stora kärleken som aldrig riktigt blir rätt någonstans.
Alltid blir det knepigt och snurrigt någonstans på vägen... ibland börjar det till och med så.
Istället blir det som små känslostormar.
Som när man tänder en tändsticka, bara för att se den brinna till den punkt att du måste blåsa ut den så att du inte bränner dig.
Den där stora kärleken, som jag en gång önskade mig, har jag nu insett, tar all den tid den behöver. Och kanske kommer den inte alls. Kanske får jag nöja mig med mina små tändsticksögonblick av värme.
Jag har ju trots allt så mycket annat jag är glad åt.
Som en stjärnbeströdd promenad, där jag borde frusit fötterna av mig,
men där jag i alla fall hade sällskap och ett leende med mig hela vägen.
Det blir bara kallare ute, mörkare också. Men som det är nu är det bara förvirrande att önska sig något annat. Jag har inte råd att resa min väg, och andra alternativ är små och stora önsketänkanden. Trappuppgångar jag inte vågar bestiga, som om de vore bergväggar. I alla fall inte i annat än tanken.
Jag borde inte, det vet jag. Men chansen är stor att det ebbar ut nu, i vilket fall som helst.
Sömnlöshet
Jag behöver inte vinkla persiennen för att lägga märke till att morgonen försiktigt tassat in på scenen, kikar försiktigt på mig där jag ligger i fosterställning och undrar vad som hållit mig vaken.
När det nu redan är ny dag och allt, gör jag en kraftansträngning för att nå sänglampsknappen. Jag begraver huvudet i kudden för att inte bli bländad när jag tänder den.
Vänjer mig långsamt, långsamt och famlar efter en bok. Egentligen spelar det ingen större roll vilken, jag behöver bara avleda tankarna, men jag hittar Lolita först, så det får bli den.
Jag slår upp sidan 19: Del 1, Kapitel 4, och riktar blicken till meningen längst ned på sidan.
Det känns som ett bra ställe att börja på just nu.
"I en nervös mimosabuske med späda blad bakom deras villa upptäckte vi en viloplats på en låg stenmursruin."
Jag vet inte hur många gånger jag har läst den där meningen, då jag inte bara har läst om hela boken, utan också enstaka sidor, kapitel och stycken. Av någon anledning tröttnar jag inte, och bara genom att läsa något så enkelt och så vackert som just den där meningen, så är jag där, en kvav sommarnatt på franska rivieran.
-
Att läsa om böcker, särskilt högt älskade som denna, är lite som att återse en gammal vän. Jag har kommit på att ibland är det precis vad som behövs när jag är sjuk, sömlös, lycklig och ledsen. Eller allt på samma gång.
Ganska många av mina nära och kära förstår inte hur jag kan klara att läsa om böcker på det sättet jag gör, men som människor och som läsare är vi väl alla olika, och jag anser väl att en riktigt bra bok förtjänar att läsas igen, och den är ju trots allt lika bra andra gången också. Den blir inte sämre för att jag läser den igen, så varför skulle jag inte göra det?
Jag kan se vissa filmer fler än en gång också, men det tycker de flesta tydligen inte alls är samma sak.
Fallet är ju troligtvis så att jag lagt ned pengar på både boken och filmen. Ska de då bara stå och damma efter att jag läst eller sett dem en enda gång? Det tycker inte jag.
Då glöms de ju bara bort helt och hållet i slutändan.
Vissa dagar har jag, istället för en låt på hjärnan, en enstaka lösryckt mening, som upprepas om och om igen, och jag kan inte sluta tänka på den, sätta den i andra sammanhang. Ibland har jag ingen aning om var den kommer ifrån, och det kan vara väldigt frusterande när jag inte riktigt är säker på om den där meningen då är något jag läst, eller något som jag faktiskt formulerat själv.
Jag vill ju inte råka ta på mig äran för dem i min senaste dikt bara för att det ska visa sig att det egentligen är ett välkänt citat från en välkänd bok! Då är det faktiskt ganska bra att sökmotorer på internet finns. Så slipper jag bläddra igenom hela min boksamling (och mammas också) i jakt på det.
Det skulle ta alldeles för lång tid och jag skulle troligtvis missa det i alla fall!
Privat så längtar jag efter lite förändring. Längtar efter att göra annat än strosa runt för mig själv och andas frisk luft eller cafébrus.
Det vore i alla fall trevligt med lite sällskap för en gångs skull, innan jag börjar prata med mig själv!
Den vintertid som föll
Jag saknar den redan.
Sanningen är ju nämligen den att jag, trots att jag klagar över att det blir halt, att jag får snö i mina skinnkängor, fast de har höga skaft, att jag fryser om näsan och att min jacka blir blöt när snöflingorna smälter...
trots det, så älskar jag det!
Om det nu är mitt blod som sjunger visor från Ångermaland och Dalarna, eller om alla mina positiva barndomsminnen är från vintertid...
-Pappa bär mig förbi och genom snötyngda grenar på skogspromenad. Jag håller hårt i min trogna nallebjörn. Allting strålar av ett fantastiskt ljus, olikt allt annat fram till då. Pappas vinröda, varmfodrade mockajacka har ett rävemblem. Minnet luktar fårskinnsfäll på pulkabotten.-
...det vet jag inte. Men något särskilt är det med snön.
Den är lite som en syster eller bror. Du kan tjata på dem, gnälla på dem, skrika i ilska över deras existens, men när allt kommer till kritan, då älskar du dem faktiskt i alla fall.
Häromdagen förirrade jag mig fullständigt i mina egna tankar.
Egentligen är det fascinerande att man faktiskt kan lyckas gå vilse i något som är såpass eget som sitt eget huvud, och sina egna tankar. Man irrar runt tills man efter ett tag måste stanna upp och inse, att faktum är att man nu har glömt vad det var man uppehöll sina tankar med från början.
Själv glider jag oförskämt lätt in på sidospår och mindre utforskade stigar.
Det händer att det är ett problem, särskilt när det kommer till situationer då jag förväntas fokusera fullständigt på en enda sak, en enda uppgift och fållas in i en enda tankebana. Samtidigt kan det vara positivt. Det är framför allt ett fantastiskt tidsfördriv när jag ska sitta på en buss eller ett tåg i några timmar, och har glömt boken jag för stunden läser hemma.
På sätt och vis fungerar det på samma sätt som jag arbetar när jag skriver.
Jag börjar med ett tema, och jobbar mig utåt i associationslekar.
Det må låta menlöst, eller minst lika tråkigt som att se ut genom fönstret, fast klockan är efter åtta och det är redan becksvart ute, men det finns inget som förgyller en lång buss eller tågresa så mycket för mig, som det ögonblick jag lyckas dra fram ett minne som legat dolt i någon dunkel vrå och dammat i månader, ja kanske till och med år!
Även om dessa minnen kanske inte alltid är de lyckligaste eller ljusaste, så får de mig alltid att le,
om inte bara för att jag har återfunnit en liten, liten del av det som är jag,
och det, är om något, alldeles fantastiskt.
B-Sida
Idag sitter hon på den tjocka grå mattan i vardagsrummet och dricker thé.
Du sneglar på henne då och då, tankarna smiter ur bokens grepp och ersätts av tvekan.
Ska du säga något?
Kvällar som denna är det svårt att veta.
Hon kanske är så uppfylld av egna tankar att hon inte har plats för dina just nu?
Du harklar dig och frågar om hon skulle kunna tänka sig att lägga på en skiva.
Hon ser på dig med stora outgrundliga ögon under ett ögonblick, innan hon ler och nickar.
Mer förlorad i tankarna än du först hade trott.
På alla fyra kryper hon bort till skivspelaren och tar försiktigt ut en skiva ur ett av fodralen med lätta händer.
Dylan.
Det var värre än du trodde.
När hon återigen sitter på sin ursprungsplats på mattan är det som att ingen tid alls har gått, som om du fått en chans att ställa allt tillrätta.
Men du törs ju inte, eftersom du nu vet att hon är där borta. Långt borta, på väg till, eller kanske redan där... dit du aldrig kan följa med. Det gör ont att erkänna men det har hänt allt oftare nuförtiden, och du har valt att ignorera det, eftersom du inget kan göra åt det.
Hon gråter aldrig, inte utåt. Det skrämmer dig något fruktansvärt.
Det är som att hon stänger dig ute, och du vet inte och vågar inte fråga varför heller. För tänk om det är du som är felet? Tänk om du för hennes lycka måste flytta dig från den bekväma fåtöljen du sitter i.
Då kanske det är bättre att inte veta alls.
A-sidan tystnar med en suck.
Du reser dig och säger något om att det är dags att gå till sängs.
"Godnatt" Det är första ordet hon sagt på hela kvällen, och det säger allt och för mycket.
Du kommer sova ensam inatt.
Långsamt tar du en filt och virar den runt hennes axlar. Hennes hand vilar på din ett evighetslångt ögonblick, tills du rynkar pannan och hon släpper taget för att kunna smutta på théet som slutat ryka för länge sedan.
Hon fortsätter att se ut i natten, och du släpar långsamt benen efter dig på vägen ut i den.
Prolog
”You can never get a cup of tea large enough or a book long enough to suit me.”
Det må ha varit C.S. Lewis som sade det först, men jag finner att det stämmer väldigt bra in på mig själv. Även när allt runtomkring är kaos, så förblir min kärlek till böckerna och till thé konstant. Böckerna finns alltid där, Nabokov bredvid Dumas och Shakespeare i hyllan, Conan Doyle, Heidenstam, Barrie och Brontë (Emily) på sängbordet. Sedan tar det inte så lång tid att koka upp vatten, och jag kan vara någon helt annanstans än just här, redan innan thébladen hunnit dra till sig ordentligt.
Jag är estet i själ och hjärta. Jag läste teater under 3 år på gymnasiet, sjunger och spelar munspel/tamburin i band, skriver poesi och noveller och en aldrig riktigt avslutad bok.Så nu tänkte jag skriva här. Om helt vanliga vardagliga saker som ändå är vackra, om böcker, om musik, om mig och om andra… om det där som är viktigt för mig, och som jag kanske hoppas kan betyda något för någon annan, något som kan väcka tankar eller skratt eller bara frågan om vidare jag egentligen är skvatt galen.
Det är väl skådespelaren i mig som hoppas att jag på något sätt kan beröra med det här. Annars säger författaren i mig att jag kommer vara nöjd med det oavsett, bara jag får ut tankarna på papper.
Hur som helst, välkomna hit!
