Idag sitter hon på den tjocka grå mattan i vardagsrummet och dricker thé.
Du sneglar på henne då och då, tankarna smiter ur bokens grepp och ersätts av tvekan.
Ska du säga något?

Kvällar som denna är det svårt att veta.
Hon kanske är så uppfylld av egna tankar att hon inte har plats för dina just nu?
Du harklar dig och frågar om hon skulle kunna tänka sig att lägga på en skiva.
Hon ser på dig med stora outgrundliga ögon under ett ögonblick, innan hon ler och nickar. 
Mer förlorad i tankarna än du först hade trott.
På alla fyra kryper hon bort till skivspelaren och tar försiktigt ut en skiva ur ett av fodralen med lätta händer.
Dylan.
Det var värre än du trodde. 
När hon återigen sitter på sin ursprungsplats på mattan är det som att ingen tid alls har gått, som om du fått en chans att ställa allt tillrätta. 
Men du törs ju inte, eftersom du nu vet att hon är där borta. Långt borta, på väg till, eller kanske redan där... dit du aldrig kan följa med. Det gör ont att erkänna men det har hänt allt oftare nuförtiden, och du har valt att ignorera det, eftersom du inget kan göra åt det.

Hon gråter aldrig, inte utåt. Det skrämmer dig något fruktansvärt.
Det är som att hon stänger dig ute, och du vet inte och vågar inte fråga varför heller. För tänk om det är du som är felet? Tänk om du för hennes lycka måste flytta dig från den bekväma fåtöljen du sitter i. 
Då kanske det är bättre att inte veta alls.

A-sidan tystnar med en suck.
Du reser dig och säger något om att det är dags att gå till sängs.
"Godnatt" Det är första ordet hon sagt på hela kvällen, och det säger allt och för mycket. 
Du kommer sova ensam inatt. 
Långsamt tar du en filt och virar den runt hennes axlar. Hennes hand vilar på din ett evighetslångt ögonblick, tills du rynkar pannan och hon släpper taget för att kunna smutta på théet som slutat ryka för länge sedan. 
Hon fortsätter att se ut i natten, och du släpar långsamt benen efter dig på vägen ut i den.