You will want to call him. You will go as far as holding the phone in your hand, imagine telling him unimaginable things like you are always ticking inside of me and I dream of you more often than I don’t. My body is a dead language and you pronounce each word perfectly.
Ett tomt pariserhjul stillastående i höstvinden från havet
vågorna brusar slår kastar sig mot pirkanten krossas mot pelarna
långt nedanför.
Det ovetande sömniga nöjesfältet jag står en bit bort. Jag står orörlig ser på orörligheten.
Bergochdalbanan som inte tuggar sig uppåt som inte faller nedåt.
Radiobilarna som står stilla en seriekrock som en avspärrad gatkorsning från vilken alla inblandade har försvunnit.
Blicken tillbaka på pariserhjulet Jag tänker mig hur det skulle vara om det var igång, om det snurrade och jag kunde åka upp och se horisonten och kusten breda ut sig under mig. Att för någon minut ha hela världen framför mig.
Jag har sand i blöta tygskor efter strandpromenaden. De håller mig vid medvetande får mig att känna mig mindre stirrig.
Jag har inte sovit alls på fyra dagar.
Jag går bort mot piren. Jag rör mig långsamt och med lite för stor möda.
Sömnlösheten är en bubbla. Jag är ensam. Jag promenerar. I fyra dagar nu har jag gått. Ensam.
När jag kommer fram till piren förväntar jag mig besvikelse. En kedja eller ett lås eller någonting alls på grindarna till nöjesfältet. Men där finns ingenting alls.
Bara friheten ett välkomnande in.
Det är tyst innanför grindarna. Den öppna himlen är oändlig molnvit jag ser måsarna men det är som om de upphört att höras. Jag står andlös storögd andas djupt in sövande luft likt ett andetag i en mask på ett sjukhus före operation.
Sedan går jag långsamt runt, stryker med handen runt utsmyckningarna på de små kioskerna och skjulen. Färgflagor knastrar loss lossnar under mina smekningar.
Jag viskar hälsningar för det känns som något man förväntas göra
när man är det enda som rör sig på en plats som den här.
Jag tänker att här går inte så många ändå
här är det knappast någon fara för glasbitar och här får sanden säkert inte fotsulorna att rodna.
Så jag tar av mig skorna kastar dem en i taget från två meters avstånd i närmsta papperskorg. Den första träffar. Den andra flyger iväg, dunsar mot en automat, en gammal jukebox vad det verkar. Jukeboxen rasslar till. Rosslar och hackar.
Först händer ingenting, men jag har just tagit det första steget mot skon som missade när en serie pianonoter slås efter varandra. Det är ett jazzigt bluesstycke, hemsökande i sin vajande rytm. Något säger mig att det finns ord som hör hemma i melodin, ord som jag kan eller en gång har kunnat. Var det någonting om ett sjukhus?
Jag stannar upp. Glömmer skon. Blickar upp mot pariserhjulet och önskar inte alls lika mycket längre att det skulle vara igång. Jag minns något ur sången som ännu spelar. Något om en flicka, en blek flicka på ett vitt bord.
Träplankorna är slitna, mjuka under mina fotsulor.
Jag ser på vagnarna på hjulet. Räknar dem till tolv stycken.
Blir sedan helt stilla. Sjunker ner i träplankorna på pirgolvet.
Blir stilla blir fast låter träet det mjuka träet omfamna fötterna och bli ett.
Ett med stillheten och tystnaden piren och nöjesfältet och då minns jag plötsligt sången.
Jag upprepar den om och om igen, tyst för mig själv
En fem år gammal skiss av en alter-ego karaktär blev till fem timmars photoshoparbete.
Det här är Pom och antagligen kommer hon dyka upp flera gånger framöver men lite kort nu:
...
Pom gör helst raka motsatsen mot vad hon förväntas/ombeds att göra. Hon följer alltid sin egen vilja före andras. Hon kedjeröker och använder nikotinplåster om vartannat. Hon jobbar vanligtvis på café men har också varit pianist i en hotellrestaurang, fotograf till en lokaltidning och sångerska i fyra band.
Hon har tre tatueringar. Ett äppelträd på ryggen (för körsbärsträd är lamt och hennes fullständiga namn är Pomona), texten "I saw the best minds of my generation destroyed by madness..." på höger underarm och "con fuoco" på sidan av vänster pekfinger.
...
Anledningen till varför hon fick bli avdammad är för att vi i nästa månad här ska ha en fest på temat alter-ego.
Jag har ett illrött märkligt märke på handen. Ingen aning om var det kommer ifrån.
Blåmärke på höften också, precis invid svanen. Ingen aning om det heller.
Jag borde boka tvättid för jag känner att jag inte längre har något att ha på mig. Men det är egentligen inte sant.
Jag längtar lite efter att läsa om Just Kids jag har böcker jag påbörjat men inget avslutat. Som texterna som växer men som aldrig får slut.
Det finns bara
slut.
Var baksidestexten till en bok jag faktiskt läste ut.
Häromdagen läste jag de första tjugo sidorna av Anna Karenina högt.
Sedan tog det stopp.
Jag tror att jag vill rita att jag vill göra den där barnboken eller bara rita i allmänhet.
Kanske hög på kreativiteten. Så mycket tid men jag vet inte vad jag gör med den.
Blir störd på och av Derren Browns tricks of the mind.
Sjunger Ray LaMontagne och jag behöver inte vara ledsen för det för jag har en ursäkt
som avrundning på pianospelande.
Jag skriver lite för personligt i dikter jag lämnar in och sedan ångrar jag mig för jag vill egentligen inte
ha det personligt jag vill inte vara personlig eller låta något synas genom huden
jag vill att känslorna ska vara osynliga.
Kanske är det därför jag tycker så mycket om teatern. Och radbrytningarna. Där hamnar mina känslor liksom emellan, i skymundan.
Jag tycker om raka frågor som jag kan ge raka svar på. Allt annat, alla mellanting är så svåra. Jag har lättare för att ställa frågor än att svara själv.
Det är tisdag. Jag borde flytta upp skrivmaskinen på skrivbordet jag borde för övrigt börja sitta vid skrivbordet och inte i sängen som jag gör nu min rygg dör nog lite av det här. Kanske dör den vilket som.
Vi är alla döende och så vidare.
"Och så vidare" är så jävla bagatelliserande. Kanske borde sluta säga det.
Ska läsa texter igen. Ska sitta under mina gröna hörlurar.
De nya örhängena har en fantastiskt irriterande hängfunktion. De är svåra att få i öronen. Men de är fina.
Jag har Shakespeares sonetter i höger öra.
Jag gör planer men vågar egentligen inte planera någonting. Snart öppnar högskoleantagningarna. Nåväl. Det blir nog bra. Det också.
*
**
*
hur gör man egentligen när man lever?
hur gör man när man andas för att överleva när man vill göra så mycket men inte vet
Måndag och texten flödar så att jag aldrig aldrig någonsin vill sluta skriva.
Har haft samma hetsiga celloduett i öronen i tre timmar och skriver inspirationshög på musiken solen och den blå himlen utanför.
"Hon är så vacker och jag har så bråttom jag har inte tid att stanna och se på. Jag vet att jag måste gå jag vet att jag inte borde ha varit här från början.
Lägenheten är tom sommardagen är kvav jag förbannar det öppna fönstret
förbannar skulden jag är ämnad att känna
i hallen står hennes högklackade skor de vita med röda rosor när jag springer barfota
ut ur lägenheten lämnar ytterdörren öppen springer ner för trapphusets betongsteg
håller jag hennes skor i handen
jag rusar nerför gatan och tänker inte på smutsen eller gruset eller glassplittret
jag tänker inte på cigarettfimparna
jag tänker att jag kan tvätta mig hundra gånger när jag kommer hem.
Jag inbillar mig att jag hör sirener fast det behöver förvisso inte vara inbillning,
men det här är en storstad och sirenerna kör säkerligen i en annan riktning.
Det är långt hem och asfalten bränner under fötterna men jag verkar inte kunna sluta springa."
"Kanske är jag profet. Inte bara jag utan alla vi som är döende nu. Kanske är det ett profetvirus. Var stilla. Sluta streta emot... Jag tror att jag har sett slutet. Och eftersom jag har sett blir jag nu blind som profeter blir. Det går på något vis ihop för mig.
...
Jag har inget motstånd kvar, förutom mot att springa."
