Mardi

tisdag. Tror jag.
Jag har ett illrött märkligt märke på handen. Ingen aning om var det kommer ifrån.
Blåmärke på höften också, precis invid svanen. Ingen aning om det heller.
Jag borde boka tvättid för jag känner att jag inte längre har något att ha på mig. Men det är egentligen inte sant.
Jag längtar lite efter att läsa om Just Kids jag har böcker jag påbörjat men inget avslutat. Som texterna som växer men som aldrig får slut.
Det finns bara
slut.
Var baksidestexten till en bok jag faktiskt läste ut.
Häromdagen läste jag de första tjugo sidorna av Anna Karenina högt.
Sedan tog det stopp.
Jag tror att jag vill rita att jag vill göra den där barnboken eller bara rita i allmänhet.
Kanske hög på kreativiteten. Så mycket tid men jag vet inte vad jag gör med den.
Blir störd på och av Derren Browns tricks of the mind.
Sjunger Ray LaMontagne och jag behöver inte vara ledsen för det för jag har en ursäkt
som avrundning på pianospelande.
Jag skriver lite för personligt i dikter jag lämnar in och sedan ångrar jag mig för jag vill egentligen inte
ha det personligt jag vill inte vara personlig eller låta något synas genom huden
jag vill att känslorna ska vara osynliga.
Kanske är det därför jag tycker så mycket om teatern. Och radbrytningarna. Där hamnar mina känslor liksom emellan, i skymundan.
Jag tycker om raka frågor som jag kan ge raka svar på. Allt annat, alla mellanting är så svåra. Jag har lättare för att ställa frågor än att svara själv.
Det är tisdag. Jag borde flytta upp skrivmaskinen på skrivbordet jag borde för övrigt börja sitta vid skrivbordet och inte i sängen som jag gör nu min rygg dör nog lite av det här. Kanske dör den vilket som.
Vi är alla döende och så vidare.
"Och så vidare" är så jävla bagatelliserande. Kanske borde sluta säga det.
Ska läsa texter igen. Ska sitta under mina gröna hörlurar.
De nya örhängena har en fantastiskt irriterande hängfunktion. De är svåra att få i öronen. Men de är fina.
Jag har Shakespeares sonetter i höger öra.
Jag gör planer men vågar egentligen inte planera någonting. Snart öppnar högskoleantagningarna. Nåväl. Det blir nog bra. Det också.
*
**
*
hur gör man egentligen när man lever?
hur gör man när man andas för att överleva när man vill göra så mycket men inte vet
hur man gör?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0