Ett tomt pariserhjul stillastående i höstvinden från havet

vågorna brusar slår kastar sig mot pirkanten krossas mot pelarna

långt nedanför.

Det ovetande sömniga nöjesfältet jag står en bit bort.  Jag står orörlig ser på orörligheten.

Bergochdalbanan som inte tuggar sig uppåt som inte faller nedåt.

Radiobilarna som står stilla en seriekrock som en avspärrad gatkorsning från vilken alla inblandade har försvunnit.

Blicken tillbaka på pariserhjulet Jag tänker mig hur det skulle vara om det var igång, om det snurrade och jag kunde åka upp och se horisonten och kusten breda ut sig under mig. Att för någon minut ha hela världen framför mig.

Jag har sand i blöta tygskor efter strandpromenaden. De håller mig vid medvetande får mig att känna mig mindre stirrig.

Jag har inte sovit alls på fyra dagar.

Jag går bort mot piren. Jag rör mig långsamt och med lite för stor möda.

Sömnlösheten är en bubbla. Jag är ensam. Jag promenerar. I fyra dagar nu har jag gått. Ensam.

När jag kommer fram till piren förväntar jag mig besvikelse. En kedja eller ett lås eller någonting alls på grindarna till nöjesfältet. Men där finns ingenting alls.

Bara friheten ett välkomnande in.

 

Det är tyst innanför grindarna. Den öppna himlen är oändlig molnvit jag ser måsarna men det är som om de upphört att höras. Jag står andlös storögd andas djupt in sövande luft likt ett andetag i en mask på ett sjukhus före operation.

Sedan går jag långsamt runt, stryker med handen runt utsmyckningarna på de små kioskerna och skjulen. Färgflagor knastrar loss lossnar under mina smekningar.

Jag viskar hälsningar för det känns som något man förväntas göra

när man är det enda som rör sig på en plats som den här.

Jag tänker att här går inte så många ändå

här är det knappast någon fara för glasbitar och här får sanden säkert inte fotsulorna att rodna.

Så jag tar av mig skorna kastar dem en i taget från två meters avstånd i närmsta papperskorg. Den första träffar. Den andra flyger iväg, dunsar mot en automat, en gammal jukebox vad det verkar. Jukeboxen rasslar till. Rosslar och hackar.

Först händer ingenting, men jag har just tagit det första steget mot skon som missade när en serie pianonoter slås efter varandra. Det är ett jazzigt bluesstycke, hemsökande i sin vajande rytm. Något säger mig att det finns ord som hör hemma i melodin, ord som jag kan eller en gång har kunnat. Var det någonting om ett sjukhus?

Jag stannar upp. Glömmer skon. Blickar upp mot pariserhjulet och önskar inte alls lika mycket längre att det skulle vara igång. Jag minns något ur sången som ännu spelar. Något om en flicka, en blek flicka på ett vitt bord.

Träplankorna är slitna, mjuka under mina fotsulor.

Jag ser på vagnarna på hjulet. Räknar dem till tolv stycken.

Blir sedan helt stilla. Sjunker ner i träplankorna på pirgolvet.

Blir stilla blir fast låter träet det mjuka träet omfamna fötterna och bli ett.

Ett med stillheten och tystnaden piren och nöjesfältet och då minns jag plötsligt sången.

Jag upprepar den om och om igen, tyst för mig själv

Let her go, let her go, God bless her,

Wherever she may be,

She can look this wide world over…

Och för första gången på fyra dagar sover jag.