Thésilarna i mitt liv...
Ibland har mina funderingar ingen djupare mening och handlar om vardagliga saker,
som hur det kan komma sig att jag äger tre stycken thésilar, men att inte ens en enda av dessa har täta kanter?
Jovisst kan jag förbise thésmul i botten på min kopp, men när de stora thébladen lyckas fly ut genom de där fördömda kanterna, då kan jag omöjligt dricka de sista klunkarna, och det gör mig ont att behöva hälla ut dem i vasken.
Dock inte till den grad att jag faktiskt skulle ställa mig och sila théet igen efter att det dragit klart. Det skulle kännas ganska fånigt.
Det slog mig, när jag funderat över detta i ungefär tre minuter (Det är så länge jag brukar låta just dagens thésort, ett högt älskat Lapsang souchong som jag fick av A., dra i vattnet) att det här faktiskt har visat sig vara ett återkommande fenomen hos thésilarna i mitt liv.
Som jag minns det växte jag upp helt utan en. Thé var inte så vanligt hemma hos oss då. Nu har vi ett ständigt varierande antal sorter i skåpet , även om jag må säga att vi i perioder har gått långt över gränsen för vad som är normalt.
När jag häromveckan skulle bjuda en gäst på thé lyckades jag räkna upp till 13 sorter, och det tycker till och med jag, som théälskare, är alldeles för mycket att välja på.
När jag väl började inse tjusningen med thé började jag i liten skala med påsthé, och gjorde inte kopplingen att lösthé faktiskt i många fall är godare, förrän jag var äldre.
Men tillbaka till dessa thésilar...
När jag gjorde praktik på bibliotek levde jag på thé under de raster jag hade. Jag har nämligen inte så mycket till övers för salta pinnar... och det var ungefär det enda som fanns i det lilla fikarummet på övervåningen de dagar man glömt att ta med något eget.
Jag minns också thésilarna som först inte fanns alls, och de hjärtformade som sedan köptes in till den kalla källarlokal där jag spenderade ett antal kvällar i månaden tillsammans med Grön Ungdom för ett år sedan.
Jag kan inte låta bli att undra om det är min otur, eller bara thésilarna i allmänhet som det är fel på?
Kanske är det svårt att tillverka thésilar som inte läcker i kanterna?
Eller är det så att jag borde satsa pengar på någon av de nya sortens thésilar som jag sett lite här och där?
Théceremoniel och utensilier: ett outsinligt ämne! Själv känner jag en viss aversion mot caféernas rostiga tilltryckta klämmor, måste jag tillstå. Vackrast i min smak, åtminstone om man brygger i kanna, är ett gammalt litet klot med kedja.
För den händelse man brygger i kopp föredrar jag en vanlig öppen sil av den modell man lägger över koppens kanter.
För övrigt anser jag i min överdrivna renlärighet att thé ska drickas ur kopp, och betraktar med avsevärd misstro det utbredda oskicket med muggar!
Ja nu skulle jag först vilja ursäkta att jag ignorerat denna kommentar med det faktum att jag av någon outgrundlig anledning inte fick uppdatering om den. Tyckte att det var bäst att börja med det.
Jag har också undrat varför caféers klämmor alltid är rostiga och buckliga? Köper de verkligen aldrig in nya och vad i hela friden gör de med dem för att de ska bli sådana?
Thé ska drickas ur kopp, det kan jag inte annat än att hålla med fullständigt om. Jag samlar på dem. Gamla udda små personligheter som jag hittar på loppmarknader och second hand. Som sticker ut bara för att de är alldeles ensamma. Sedan har jag en hel uppsättning med tillhörande fat som jag fick av min farmor, men det är sällan jag har gäster nog att använda dem till.
