Snön föll, snön låg kvar och lyste upp en kort vecka innan den slutligen smälte bort.
Jag saknar den redan.
Sanningen är ju nämligen den att jag, trots att jag klagar över att det blir halt, att jag får snö i mina skinnkängor, fast de har höga skaft, att jag fryser om näsan och att min jacka blir blöt när snöflingorna smälter...
trots det, så älskar jag det!
Om det nu är mitt blod som sjunger visor från Ångermaland och Dalarna, eller om alla mina positiva barndomsminnen är från vintertid...

-Pappa bär mig förbi och genom snötyngda grenar på skogspromenad. Jag håller hårt i min trogna nallebjörn. Allting strålar av ett fantastiskt ljus, olikt allt annat fram till då. Pappas vinröda, varmfodrade mockajacka har ett rävemblem. Minnet luktar fårskinnsfäll på pulkabotten.-

...det vet jag inte. Men något särskilt är det med snön.
Den är lite som en syster eller bror. Du kan tjata på dem, gnälla på dem, skrika i ilska över deras existens, men när allt kommer till kritan, då älskar du dem faktiskt i alla fall.



Häromdagen förirrade jag mig fullständigt i mina egna tankar.
Egentligen är det fascinerande att man faktiskt kan lyckas gå vilse i något som är såpass eget som sitt eget huvud, och sina egna tankar. Man irrar runt tills man efter ett tag måste stanna upp och inse, att faktum är att man nu har glömt vad det var man uppehöll sina tankar med från början. 
Själv glider jag oförskämt lätt in på sidospår och mindre utforskade stigar.
Det händer att det är ett problem, särskilt när det kommer till situationer då jag förväntas fokusera fullständigt på en enda sak, en enda uppgift och fållas in i en enda tankebana. Samtidigt kan det vara positivt. Det är framför allt ett fantastiskt tidsfördriv när jag ska sitta på en buss eller ett tåg i några timmar, och har glömt boken jag för stunden läser hemma.

På sätt och vis fungerar det på samma sätt som jag arbetar när jag skriver.
Jag börjar med ett tema, och jobbar mig utåt i associationslekar.
Det må låta menlöst, eller minst lika tråkigt som att se ut genom fönstret, fast klockan är efter åtta och det är redan becksvart ute, men det finns inget som förgyller en lång buss eller tågresa så mycket för mig, som det ögonblick jag lyckas dra fram ett minne som legat dolt i någon dunkel vrå och dammat i månader, ja kanske till och med år!
Även om dessa minnen kanske inte alltid är de lyckligaste eller ljusaste, så får de mig alltid att le,
om inte bara för att jag har återfunnit en liten, liten del av det som är jag,

och det, är om något, alldeles fantastiskt.