Det är inte alltid lätt. 
Men ingen har sagt att det ska, borde eller måste vara det.
Det är livet, det är vinter och någonstans i kylan finns W. och jag påmins om den stora kärleken som aldrig riktigt blir rätt någonstans.
Alltid blir det knepigt och snurrigt någonstans på vägen... ibland börjar det till och med så.
Istället blir det som små känslostormar.
Som när man tänder en tändsticka, bara för att se den brinna till den punkt att du måste blåsa ut den så att du inte bränner dig.
Den där stora kärleken, som jag en gång önskade mig, har jag nu insett, tar all den tid den behöver. Och kanske kommer den inte alls. Kanske får jag nöja mig med mina små tändsticksögonblick av värme.
Jag har ju trots allt så mycket annat jag är glad åt.

Som en stjärnbeströdd promenad, där jag borde frusit fötterna av mig,
men där jag i alla fall hade sällskap och ett leende med mig hela vägen.
Det blir bara kallare ute, mörkare också. Men som det är nu är det bara förvirrande att önska sig något annat. Jag har inte råd att resa min väg, och andra alternativ är små och stora önsketänkanden. Trappuppgångar jag inte vågar bestiga, som om de vore bergväggar. I alla fall inte i annat än tanken.




Jag borde inte, det vet jag. Men chansen är stor att det ebbar ut nu, i vilket fall som helst.