Nu har jag väl ändå stirrat på blinkande streck i begynnelsen av blanka dokument alltför länge. Nu har jag alltför länge ämnat skriva men låtit tanken falla platt i bristen på en blänkande fantastisk idé. Kanske har jag haft svaret i det där blinkande strecket hela tiden, tänker jag nu. Kanske handlar det om att skriva, som många har sagt innan nu, utan den där blänkande idén.

Kanske kan jag skapa utan den.

Jag omges just nu av mängder med skapande, kreativa människor. En vitrysk dansös som ger samma intryck som min mjuka och varma blå tröja. En duktig gitarrist med sandpappersvacker röst och som spenderat varje sommar ett stenkast ifrån folkhögskolan jag flyttar till om en månad, En amerikanska som jobbat med Annie Liebowitz, en ryska som samlar på drömmar och en colombian som kan läsa svenska med utmärkt uttal men som bara förstår en mycket liten del…

De rör sig alla inom sina projekt och in och ut i konsthallen där jag nu sitter och arbetar. Skriver på guldfärgade skrivmaskiner, hämtar papper och bråkar med teknik. Rösterna och språken är ett skönt avbrott i den monotona utställningsmusiken som jag kan utan och innan vid det här laget och som jag hör även i fullständig tystnad hemma. På sistone har jag somnat till en timslång inspelning av regnljud för att på något sätt dränka det inrutade ljudet som häftat sig fast i mitt undermedvetna.

Även om det är en fantasisk arbetsplats, med härliga människor och crêpe-middagar på franska nationaldagen så tröttnar jag ändå ibland. Efter åtta timmar har jag tröttnat på att svära över ett internet som segar och fungerar enbart i perioder och jag har förundrats gång på gång över alla stavfel jag behöver rätta och suckat mig sömnig över monitorer som stänger av sig själva. Då tar jag paus och ser upp från datorskärmen. Jag gör rader av Polly-godis på det dubbla skrivbordet, småpratar om att sjunga för folk som gråter och får ofrivilligt en amerikansk lyktkonstnär att skratta med mitt väldigt brittiska uttal av caffe latte strax efter att han berättat att han tycker om ljudet av när jag skriver på maskin eftersom det hörs att jag skriver med en avsikt. Och jag behöver allt det där. När jag jobbar på en lördag och försöker att inte tänka på att de flesta jag känner är lediga nu. Jag försöker att inte sakna A. som alltid verkar kunna hålla mig vid mina sinnens fulla bruk när jag jobbat många timmar. Försöker längta till måndag och ledighet och inse att allt är på riktigt. Att en fredagkväll och natt på Norrqvarn faktiskt hände på riktigt och inte var någon underlig dröm. Min Watson ringde och påminde mig häromdagen, om hur mycket vi saknar varandra och vi utbytte löften om att ses så snart som bara möjligt, för nu har det gått alltför lång tid sedan hon kom hem och nu snart borde våra scheman trots allt gå att tvinga samman.

Några dagar från nu ska vi till Stockholm. A. och jag. Missar precis Romeo & Julia på Dramaten, som jag gärna hade sett. Men det är inte därför jag kände att jag måste åka. Nej, jag måste åka för att Fotografiska ställer ut Mapplethorpe, och det är något som jag bara inte kan missa.

Under hela tågluffstiden hade jag på min inloggning på den lilla datorn vi hade med oss ett självporträtt signerat Mapplethorpe som bakgrundsbild. Bara ett enkelt, rent porträtt som nästan verkar som det beskurits fel. Mer yta än porträtt. Men det finns något sanslöst vackert med Robert Mapplethorpe på just den där polaroidbilden, ett stilspråk och en känsla för skuggor och linjer som får mig att glömma hur man andas varje gång jag ser den.

Det är inte den sortens bild han är mest känd för, men ändå handlar den om samma sak som jag ser i hans andra verk. Om skönhet, om nakenhet och det oväntade.

Herr rymdcowboy påstod att Mapplethorpe är ospännande idag, och att man ser precis samma saker i hans konst som man gör överallt nuförtiden, i designkampanjer, parfymreklamer och IKEA-kataloger… Men jag tycker att just det där är det som gör det spännande även idag. Att Scissor Sisters använder Mapplethorpe på omslaget till sin senaste skiva och att Patti Smith fotar publiken på sina konserter med en polaroidkamera. Jag tror det var hos henne jag först läste att Mapplethorpe valde att använda polaroidkamera för att det gav en sådan tydlig ögonblicksbild (och för att han inte behövde vänta och fastna i en framkallningsprocess). Inte en statisk pose som fotas ur flera vinklar Utan Ett ögonblick. En bild. Och jag tycker om den tanken fruktansvärt mycket. Därför spelar det roll att jag nu får se polaroiderna, inte som färdigklippta och högupplösta bilder på internet, utan som de ögonblicksbilder de är.

Jag blev förälskad i Mapplethorpe när jag läste Patti Smiths Just Kids. Antagligen för att hennes beundran för honom är så tydlig och så naken. För att jag alltid har funnit så ocensurerade känslor så ofantligt vackra. Det var första gången jag öppet grät på en buss, när jag läste det allra sista kapitlet i den boken. Efter det har de båda följt mig. Patti live på Peace & Love som fortfarande står ut som den bästa konserten jag varit på, och den svartvita bilden från hennes hotellrum som jag saxade ur GP och ramade in för att ställa på mitt sängbord. Robert på bakgrundsbilden under tågluffen och som en gäckande och retsamt dyr fotobok på ett museum i Sheffield. Att inte se honom i Stockholm var inte ett alternativ, om jag så skulle åka själv.

Men A. ville med förstås, ordnade med boende i en handvändning och pratade ivrigt om att gå till Riche. För att inte gå dit är ju förstås det heller inte ett alternativ. Men den historien  tar vi en annan dag.

Och se! Det blev ju något skrivet till slut, fast jag började utan en idé. Slutsatsen där är ju att jag kan och det fungerar att skriva såhär också.

Man behöver inte försöka så mycket, behöver inte alltid planera så mycket, som gitarristen som får människorna i vänthallen att gråta säger.