Orginalillustration ur "The Strand" av Sidney Paget.


Per definition är jag en Holmesian, eller en Sherlockian. Beundrarna av den store detektiven har under åratal varit relativt oense om vilket uttryck som är att föredra. Personligen, anser jag det vara en smaksak.
Enligt takt, ton och tycke, anser jag att Holmesian, för mig, är mer korrekt.
Jag drar mig för att kalla Sherlock Holmes vid förnamn, då inte ens Watson gör det i berättelserna. Något inom mig säger att om inte ens Holmes bästa vän och krönikör kallar honom vid förnamn, då är det sammanbundet med en intimitet som inte har något att göra med den officiella rådgivande detektiven han är. Den rådgivande detektiv jag som läsare känner honom som. Därav känner jag mig bättre under definitionen Holmesian än dess mer personliga motpart.
När det kommer till Watsons förnamn John, har dock valet fallit på att inte använda det eftersom ett namn som John, egentligen inte säger särskilt mycket om den gode doktorn som karaktär. Det är bara ett namn, medan Watson, och särskilt Doktor Watson, har blivit förknippat med en identitet.

I BBCs TV-satsning från 2010, ”Sherlock”, används liksom titeln använder, för det mesta förnamn. Åtminstone mellan karaktärerna Sherlock och John. Detta har sin logiska förklaring i att handlingen är förlagd till nutid, då du faktiskt inte skulle kalla din rumskamrat, vän och kollega vid efternamn.
Mycket kan sägas om ”Sherlock” som serie, bland annat kan det säkert kallas hädelse att låta karaktärerna driva bloggar och hemsidor och skicka sms till varandra, men om sanningen ska fram så älskar jag tonen i ”Sherlock”. Manus är skrivet med den yttersta respekt för originalet och det finns repliker strödda över hela första säsongen som är direkta eller något omarbetade citat ifrån dem. Hela tiden finns det små vinkar till de riktiga fallen som en Holmesian som jag själv inte kan låta bli att notera och småle åt. Bland annat skriver ett offer i första avsnittet ”En studie i rosa”, bara det ett hommage i sig, ”Rache” på golvet.
Ända sedan det först började talas frekvent i Holmesiankretsar att den här serien inte bara var värd att se för dess orginalitet utan att den också höll hög kvalitet har jag längtat efter att SVT skulle köpa in den. Något de till slut gjorde. Först var jag förstås orolig att jag skulle få för höga förväntningar och därmed också sluta i besvikelse om jag inte alls tyckte om den. Jag är glad att jag slapp den känslan i alla fall.

Raka motsatsen var det i fallet "Sherlock Holmes". Guy Ritchies storsatsning från 2009. Den filmen bojkottade jag redan vid första anblicken. Inte nog med att de satte en amerikan i huvudrollen utan trailern innehöll dessutom en alltför sexuellt uttalad relation med Irene Adler och en hel uppsjö explosioner.
Det var först när mina föräldrar slog sig ned för att se filmen på DVD en fredagskväll som jag till slut gav med mig och lovade att hålla munnen stängd och ge den en chans. Jag lovade mig själv att gå om det blev outhärdligt.
Dock slutade det hela med fullständig förvåning från min sida, och jag satt faktiskt kvar hela filmen ut. Slutsatsen blev att Jude Law och Robert Downey Jr har förstått. De spelar Watson och Holmes på ett sätt som helt olikt mina ursprungsteorier faktiskt överensstämmer med orginalet. Filmens problem är faktiskt inte Sherlock Holmes eller Watson eller grundhistorien. Filmens problem är faktiskt Guy Ritchie. Ritchie har försökt göra den mer än vad den är eller borde vara, utan en tanke på att Downey Jr och Law lätt hade kunnat bära upp en enkel grundkomplott enligt orginalberättelsernas alla regler och de hade kunnat göra den magisk. Nu faller "Sherlock Holmes" på målsnöret på grund av att Guy Ritchie försöker för mycket och sedan uttalar sig om att det är den adaption som sedan berättelserna skrevs är mest trogen orginalet.
Detta håller jag fortfarande inte med om överhuvudtaget, trots att Laws och Downey Jrs Holmes och Watson faktiskt gör filmen sevärd.
Downey Jr spelar Holmes inspirerad av den fantastiske Jeremy Brett, som porträtterade Holmes i Granadaserien på 80 och 90-talet. Denna adaption är och förblir min klara favorit bland alla andra. Många föredrar Basil Rathbones avsevärt kallare och distanserade Holmes, men jag har alltid haft en svag punkt för Bretts faktiskt riktigt älskvärda Holmes. Rathbone spelar Holmes som den maskin Watson en gång påstår att Holmes fungerar som, medan Brett spelar Holmes som mannen Watson i "Tre herrar Garrideb" upptäcker faktiskt har hjärta och känslor.
Laws porträttering av Watson påminner lite om den tolkning som talangfulla Ian Hart gör i en TV- filmatisering av Baskervilles hund från 2002 och även den John som Martin Freeman gör ett sådant fantastiskt jobb med i "Sherlock". En Watson som är lite känsligare, lite uttalat smartare, full av beundran för Holmes och med en naturlig militärisk instinkt att följa med Holmes överallt, inte bara för tjusningen i farliga situationer, utan för att skydda Holmes, ibland till varje pris. Laws Watson är precis i uppbrottsperioden från Holmes, när han ämnar flytta ut från Baker Street. Den separationsångest som utbyts mellan honom och Holmes hade i sig varit tillräcklig att göra film av. Men då hade ju förstås inte Guy Ritchie fått in lika mycket pengar, och det är väl i fallet "Sherlock Holmes" vad det hela handlar om i slutändan. Nu ska det göras en uppföljare, och jag är lika säker den här gången att jag kan vänta till DVDsläppet innan jag ens överväger att se den.

Min kärlek till Holmes började med böckerna, och jag äger nu en ännu blygsam men heltäckande samling av dem. Bland annat lyckades jag efter flera år få tag i en "Baskervilles Hund" som är precis likadan som den jag för första gången lånade från skolbiblioteket någon gång i lågstadiets senare del. Jag har fortfarande min allra första egna Conan Doyle, "De fyras tecken" i lättläst stil stående i bokhyllan.
Någonstans har jag också den första dramatiseringen av Holmes jag mötte på, en radioteateruppsättning av "Det spräckliga bandet" som jag fortfarande minns med värme varje gång jag läser berättelsen igen. Jag har länge gått i tankarna att om jag någon gång skaffar en tatuering, då blir det nog Holmescitatet "Whatever remains, however improbable, must be the truth." Det fulla citatet börjar egentligen "When you have eliminated the impossible..." Men jag har kommit fram till att det skulle bli lite för långt för en tatuering, och slutet av citatet har ändå stor betydelse för mig.


Jag lämnar er, kära läsare, med ett av mina favoritklipp från Granadas Sherlock Holmes-satsning. Just detta är första delen av "The empty house". Anledningen till att jag postar just denna är för att denna historia innehåller Holmes återkomst från "de döda" och scenen när han för första gången visar sig för Watson i det här avsnittet är på pricken så som jag tänkte mig den när jag läste det.
Just den specifika scenen finns mot slutet av Del 2.