Däremellan såg jag Danny Boyle regisserade Frankenstein live från National Theatre, som underligt nog också den kan kopplas till Isherwood då han tillsammans med sin livspartner Don Bachardy 1973 skrev manus till filmen "Frankenstein: The True Story", en väldigt fri tolkning av Shelley's original.

För de som inte är helt bekanta med Isherwoods namn, ligger han bakom boken Goodbye to Berlin (1939), förlagan till filmen Cabaret. Han var god vän med och även litterär mentor till poeten W.H. Auden och de sammarbetade med ett antal pjäser och böcker. Isherwood var under början av 30-talet bosatt i Berlin, han var öppet homosexuell och stadens rykte gjorde att han sökte sig dit för de unga männens skull. Han fann sin första stora kärlek Heinz där, en relation som var mer än problematisk i och med nazismen och det stundande världskriget. När de träffades igen efter krigsslutet var Heinz gift, och Isherwood bosatt i Kalifornien. I och med publiceringen av den självbiografiska Christopher and his kind (1976) sade Heinz upp kontakten då han ansåg att boken alltför öppet framställde deras relation.

Isherwood träffade den nära på 30 år yngre konstnären Don Bachardy 1953 och av och till höll de ihop fram till Isherwoods död 1986.

Först skulle jag väl vilja säga att jag faktiskt inte har väldigt mycket till övers för Cabaret. Det är ingen populär åsikt, det vet jag, särskilt bland musikalälskare, men så är det nu. Jag tyckert att Liza Minelli är alldeles fantastisk, men jag har mer än svårt för filmatiseringen av denna musikal. Det kan ha lite att göra med att jag egentligen inte har så mycket till övers för Sally Bowles som karaktär. Hon är intressant, det kan jag inte förneka, men av någon anledning kan jag aldrig riktigt förmå mig att tycka om henne.

Därför fann jag det ytterligt förvånande då jag nu såg Christopher and his kind och Jean Ross, den verkliga förlagan till Sally Bowles, snabbt blev en av mina favoriter.

Christopher and his kind behandlar sin förlaga och sina personer med varsamhet och var väldigt vacker att titta på. Av någon anledning kändes porträtteringen av Jean Ross, både filmiskt sett och den prestation som Imogen Poots gjorde som skådespelerska, betydligt mjukare och mer mänsklig än Sally Bowles i Cabaret. Helt plötsligt betydde den här unga kvinnan, med samma arbete och nästan samma personlighetsdrag och problem, så mycket mer för mig.

Ibland påminner filmen om Cabaret, inte bara för det faktum att dess huvudpersoner är de verkliga förlagorna till musikalens karaktärer, utan även filmiskt och i användningen av avbrott och överlappande scener med musiken, och det är en vacker film. Det finns ingen tvekan om det. Matt Smith gör ett utomordentligt jobb som Christopher Isherwood, olikt det mesta andra jag har sett honom i förut.

Pip Carter's Auden, olyckligt och hopplöst förälskad i Christopher är en känslig och vacker tolkning som får mig att önska ett flertal gånger att han spelat en större roll för storyn.Mitt favoritögonblick är otvivelaktigt när han och Christopher talar om kärlek och han till slut suckande säger att han egentligen inte borde försöka ge råd på något sätt.

Faktum är att filmen har en utomordentligt grundlig rollsättning, och även de minsta av rollerna är utsökt spelade.

Filmen är gripande och hjärtskärande och oändligt vacker, lite på samma sätt som A single man är. Båda är mer än värda att ses, och personligen har jag en känsla av att jag kommer att se dem igen.