Min vän Mister Rymdcowboy gör det omöjligt för mig att vara arg när han två timmar senare än han skulle plockat upp mig, tre timmar efter att jag gått upp i ottan, ringer och säger att han försovit sig. Han låter så oändligt trött att jag måste förlåta honom, och jag har svårt för att vara arg på människor jag tycker om, även om jag kanske borde bli det ibland. 
Dessutom har han köpt Ramlösa och kaffemaskinen var trasig på Statoil, så jag tycker mer synd om honom än något annat och jag vill egentligen inte att han ska känna skuldkänslor. Det gör han tillräckligt ändå resonerar jag.

Vädret är nästan ohyggligt orealistiskt vackert när vi till slut, lika ohyggligt försenade lyckas snubbla in på Storan.
Jag hör bara slutet på diskussionerna som cirka trettio unga människor haft om Ung Kultur, men det är tillräckligt för att jag ska slås av hur ytterst lite jag passar in där.
De flesta här inne är jämngamla med mig, eller ett par år äldre eller yngre, men de låter som politiker hela högen. Åsikterna känns stela och stolpiga, retuscherade och redigerade för att låta så vuxna som möjligt. Jag undrar om det gör mig till ännu mer av en bohem, ännu mer av en hippie, än vad jag redan anses vara, att jag inte tycker att Kultur, oavsett om den är ung eller gammal eller bara ett flytande begrepp, inte ska diskuteras såhär.
För mig är kultur, och särskilt då denna Unga Kultur som nu diskuteras i det här rummet, på Storans tredje våning, samma sak som när vi på Teaterlinjen satt på golvet i källaren eller när Naturvetaren/Göteborgaren uttryckte sina åsikter på den Moderna Idéhistorian och startade rappa debatter. Det är så jag vill ha det.
Livlig diskussion, folk som pratar i munnen på varandra, åsikter som kastas fram och tillbaka och en gemenskap med värme. Kulturlivsdiskussionen ligger mig varmt om hjärtat, och som ena delen i en underhållningsgrupp är det något jag inte bara brinner för utan jobbar med, och jag vill inte att den ska stelna och kännas gammal och intorkad bara för att den tas upp färdigformulerad, punktlistad och numrerad.
Jag väser till Captain Spoon som återvänt från en cigarettrast att jag känner mig alldeles för ung i det här rummet. Han känner likadant, fjorton år äldre än mig som han är. Och kanske är vi bara helt malplacerade. Det slår mig, som det gjort ganska ofta nu, att han och jag fungerar mer lika än vad jag ursprungligen trott. Inte alltid något bra, men när jag nu känner mig lite avig på min plats, och när vi senare växlar skrivmaskin och tar vid där den andra just slutat, så finns det någon sorts bekväm trygghet i det.

Jag blir lämnad vid lunch med ett Moleskine journalistblock som jag känner mig rätt trygg med. Jag greppar hårt om det och letar upp ett bord lite i skuggan. Alla dessa minipolitiker och tjänstemän verkar komma i grupper om tre, och jag känner mig lite utanför och obekväm men står snart och pratar med en Nashvillesångerska och Krille Krokodil. Och det är så som vi pratar nu, byter erfarenheter, pratar om våra hemstäder och om vad vi sysslar med, det är så jag tycker att kultursnacket ska fungera. Det känns inte lika stelt. Vi säger vad vi tycker och det är inte det minsta konstigt och lyckas prata som vanligt folk gör, fast vi inte känner varandra och fast våra åsikter inte alltid är överens. Det är Ung Kultur. Som jag vill att det ska vara. Att knyta kontakter som dessa, det är så jag vill utnyttja en sådan här plattform, mycket hellre än vad jag vill nöta sönder diskussioner om vidare playback och singback borde vara tillåtna i Musik Direkt eller om ungdomars föreningsliv är dött.
Sedan tycker jag inte om det där med Ung Kultur alltid. Visst är det bra att uppmuntra unga människor till att göra kreativa saker och självklart är jag för det. Men jag ser inget dåligt överhuvudtaget med att blanda det. Att ha en skrivargrupp med deltagare i alla åldrar. Varför strikt ett Ungt Kulturhus? Som Krille Krokodil säger så finns det ju faktiskt inget Vuxet Kulturhus. Det är som att det prompt måste fokuseras på barnen, på de unga, på de gamla. Men det som hamnar däremellan behövs aldrig plockas upp. Är det så?

Jag och Captain Spoon som nu faktiskt är Captain Spoon på riktigt riggar upp ett mysigt litet kontor i vår hörna av backstageområdet. Ställer upp våra skrivmaskiner och jag knyter fast skyltar och tavlor med mina smala fingrar. Vi hänger en liten jordglob av plåt i ena hörnet och jag känner mig nästan hemma på något konstigt vänster, när bananrepublikshatten trycks ned på mitt huvud och jag får guldhobbyfärg på fingrarna och lyckas hyfsat hålla reda på både cigaretter och mobiltelefoner samtidigt som jag skriver formulär på maskin.
Det är svårt att inte trivas med ombytligheten och kaoset. Det är svårt att inte skratta mycket.
Vi skriver ihop oss, och språket flyter. Det går inte att ha tråkigt och det går nog inte vara annat än mycket mycket lycklig just här och när han senare drar ut mig ur bilen när jag tror att vi ska åka. Dels för att han behöver röka och dels för att jag kan behöva det. Jag sätter mig i gräset, fast jag är rädd om klänningen. Kanske mest för att han sätter sig ned i Captain Spoons vita byxor.
Jag tittar på alla ungdomar som sitter längs med vattnet med chipspåsar och bergsprängare och tänker att sådär skulle ett möte om Ung Kultur egentligen sett ut. Inte runt höga bord på höga stolar på tredje våningen på Storan.