Tvärs över vägen från ridskolan bredvid vilken jag växte upp ligger en liten röd stuga med vita knutar.
Den har legat öde där så länge jag kan minnas, och den byggdes långt innan jag ens var född.
När jag var barn fick jag, mina syskon och grannungarna inte leka där, inte för att det var farligt, utan för att det faktiskt användes även om ingen bodde där. Jag minns att mor min berättade att någon gång i tiden hade stugan ägts av en man som antingen var kompositör eller musiker, eller både ock, vilket minns jag inte nu, och att stugan användes som lagerplats för hans noter sen han gått bort.
Jag var alltid nyfiken på det där huset och de där noterna, redan då fascinerad av musik och gamla notpapper, men jag gick trots allt aldrig dit. Trots att jag brukade rymma hemifrån och från dagis och tyckte om att klättra i träd och äta päron från trädgården istället för middag så var jag överlag ett lydigt barn.

Faktum är att jag har sett huset stå där, nästan varje dag i nästan tjugo år, och jag hade ändå inte varit inne i det förrän förr-förra vintern.
Det hade förfallit då, långsamt. Kanske var det fint när vi först flyttade in i huset vid ridskolan, men det minns jag inte. Som jag minns det har det alltid varit mer eller mindre ignorerat av de där släktingarna långt bort och helt enkelt lämnat till sitt öde. Noterna var sedan länge borta och köksgolvet var ett enda stort hål. Vindstrappan var fascinerande men jag vågade inte gå uppför den i rädsla för att den skulle gå sönder.
Vi var där för att fota den dagen. Det var smällkallt och säkert halvmeterdjup snö som vi behövde pulsa oss igenom. Vi upptäckte snart att till stugan hörde tre eller fyra byggnader till, gömda i skogen som angränsade till den lilla öppna plats där boningshuset står. På en av byggnaderna hade taket rasat in, men en gammal byrå och en gasspis stod ännu kvar där. Där fanns en lada och några slags förråd dessutom.
Bilderna som togs den där dagen är bland de bästa som tagits på mig. Ljuset är fantastiskt just där och miljön tillräckligt för att ta andan ur vem som helst.
Jag fick en relation till den där stugan den dagen, utöver det faktum att jag kunnat se det från mitt barndomshem och varje morgon jag cyklade förbi det på väg till bussen under gymnasietiden.

Cyklade förbi det gjorde jag häromveckan också, och då hade de röda planken på framsidan rivits bort. På baksidan brann en brasa stadigt, och jag insåg, med stort vemod och en förvånande och överväldigande sorg, att de höll på att riva det.
När jag nu har varit inne i det så förstår jag förstås fullständigt varför det måste rivas. Det är efter så många år i glömska förfallet till den grad att det är bortom räddning. Men det gör ändå ont i mig att se det rivas. Bit för bit. Första gången jag cyklade förbi var det plankorna, sedan fönsterkarmarna, taket, inredningen och nu börjar även den korsvirkesgrund som fanns under de rödmålade plankorna plockas ned.
En del av mig önskar att det hade fått stå och förfalla som de tillhörande byggnaderna i skogen, en del av mig önskar att någon hade rustat upp det medan chansen fanns...
Jag är glad att vi tog chansen att fota där när vi gjorde det, för på något sätt kommer det att finnas kvar för mig i minst tjugo år till. Det är också lite därför jag skriver det här.

Jag blir sällan nostalgisk, men jag vill på något sätt ändå behålla den där stugan, och det känns som att det här är det bästa sättet att göra det på just nu.