Fotograf och källa (tyvärr) okänd.

---

Idag sitter jag och bläddrar förstrött genom den lokala morgontidningen.
Jag saknar teatern, mer än vanligt. Längtar bort, mer än vanligt.
(Finns det frivilligt resesällskap till en långhelg i London någon gång snart?)
Hittar inget som fångar mitt intresse, det är samma gamla vanliga. Samma som det alltid varit. Samma insändare samma namn, samma utseende, samma stad.
Möts av sista sidan och småler lite åt de fredagsmorgnar jag hoppade över allt annat bara för att komma dit. Vissa dagar bara för att få se hans namn i tryck. Uppe tidigt andra morgnar, efter den dag jag listat ut med vilken frekvens de krönikor som pryddes av precis rätt namn och bild dök upp.
Jag minns nu, utan vemod, hur förkrossad jag var bara dagar efter att jag tagit ett allra första väldigt förskrämt och anonymt första steg. Minns hur jag nästan grät den fredagmorgonen och minns hur A., egentligen långt innan hon blev en nära vän till mig, förstod, mer och bättre och snabbare än någon annan. Vi var på samma våglängd redan då, slår det mig.

Jag undrar vad han gör idag, vad underligt det känns.
Vi sprang på varandra, ett par år efter det där, och hälsade som att vi en gång var bekanta. I hans fall handlade det kanske mer om att han inte var säker på om så var fallet, och i mitt om att det faktiskt kändes så.
Han dyker upp någon gång emellanåt. Som minnen och vackra ting ibland gör. Helt utan att jag tänker på det, eller honom. Ibland är det något i en text jag skrivit, och ibland är det ansiktsdrag i någon jag ritat. Det är inte medvetet, men han dyker upp ibland och jag vet att det är han. Så är det fortfarande, fast jag inte skänkt honom en faktisk tanke på mycket, mycket länge.
Jag tänker att så kanske är fallet med vissa människor jag möter. Som den unga man jag stannade upp för och vände mig om efter på en rörig gata i Liverpool. De stannar kvar, de där visuella intrycken, långt efter jag förlorat de andra minnena jag kanske hade eller inte hade med dem.