Häromveckan när jag cyklade genom stan och ut över åkrarna hem till mig ekade kvällen som sommarnatt.
Det luktade som det gjorde när jag och A. trampade längs med vattenbrynet på hyrda cyklar.
Men då var klockan säkert två och vi hade sett resterna av en fest, en konsert, spillrorna av kräftskiveberusade människor sopas bort från området som vi vistats på den kvällen.

Det var halvkyligt, men jag minns det nog så för att jag naivt nog lämnat jackan i tältet innan vi begav oss ifrån campingen. Jag tänkte inte på att då var det mitt på dagen och solen sken. Den natten cyklade jag i bara linnet, samma som jag har på mig när jag skriver det här, och svart väst, samma som jag hade på mig på cykelturen som ekar av minnen. Men den sommaren hade västen alla knappar kvar, nu saknas en.
Den natten var jag hög på sommaren, på musiken och på hur surrealistiskt allt kändes.
Häromkvällen var jag berusad av inspiration och den dubbla espresso som jag drack på caféets bakgård där man kan låtsas att man är i Frankrike om man verkligen vill och kisar lite.

Minnet av den där natten, dofterna och musiken som spelades, kommer alltid att kännas sommar för mig. Liksom vissa låtar som jag hört på någon festival eller gratiskonsert någonstans. Liksom doften av rökt fisk, varm asfalt och tjära.
Det är sådana ting som känns påtagligt somriga. Som Rikard Wolffs låt Älskar dig, Älskar dig alltid, som Tove Janssons Sommarboken, som jag läst om och om igen, med en ö och ett hus som är precis som ön och precis som huset i Finland. Och så boken jag läste förra hösten, när jag precis kommit hem från tågluffen och vars anslag var en sista, vibrerande liten vindpust av sommar. Den drunknade hette den visst, slår det mig nu när jag skriver det. 
Jag tänker på de där böckerna när jag hittar en liten reflektion jag skrev en sommar, till min farfar. Den mest personliga novell jag skrivit. Det är jag, det är farfar och det är katten och den livsfarliga lutningen i trappan ned till bryggan... men det är ändå inte vi, för det är hundratals med minnen och stunder och oss vid olika stadier i livet sammanvävda. Det är sommar, och det får mig att längta så evinnerligt mycket efter den, även om jag älskar våren.

Jag undrar varför det är så, att jag nästan alltid längtar efter nästa årstid. Jagar efter den lite fortare än vad tiden faktiskt vill gå. Jag var inte ett sådant där otåligt barn som ständigt frågade om vi inte var framme snart när vi åkte långt, kanske eftersom jag tyckte att de fyra timmarna till morföräldrarna eller det dygn det tog till Finland om man räknade med färjeresan var helt normalt. Kanske försöker jag nu kompensera för det genom att nu, vid varje ny årstid undra just det där, om vi inte är framme vid nästa snart.