Men jag undrar ändå, då jag sitter med trettiofyra liter jordgubbar framför mig och väntar på att staden ska vakna, vilken bok isåfall?

Vad för sorts bok? Var skulle jag placeras i ett bibliotek?

Min vän rymdcowboyen har ju varit bibliotekarie, han borde kanske veta, tänker jag.

Jag skulle vilja vara Patti Smiths Just Kids, eller Nabokovs Lolita eller Emily Brontës Svindlande Höjder. Men det stämmer inte riktigt, någon utav dem, även om jag är mer som Patti Smith än vad I. är som Bob Dylan, det har vi redan konstaterat.

Inte heller är jag Shakespeare. Och absolut inte min favoritpjäs, Othello.

Jag kanske är en handbok i konsttekniker, eller en liten novellantologi med ett typsnitt som ser ut att vara skrivet på maskin. Möjligen en Engelsk Ordbok, men det känns lite trist och stelt och uppradat. Och det är jag ju inte.

En konstnärsbiografi på Engelska då. Monet, tror jag i så fall. Eller en foliant med studiofoton från 30 och 40talet.

En bok med korrespondens, som den med brev mellan och till systrarna Brontë jag läste en gång. Eller Oscar Wildes De Profundis. En liten, häftad pjäs kanske, med sträva sidor. Eller ett kaffefläckat, rappt och nytänkande men ännu opublicerat manuskript.

Jag tänker på Hello Saferides låt "I wonder who is like this one." som menar att människor är som sånger.

Då borde ju människor även kunna vara som böcker.

Jag känner utan tvekan en bok som utspelar sig på Oxford eller Cambridge under 30-talet i pristin förstautgåva på Engelska. Jag känner en ackordbok med precis rätt låtar och en liten vältummad mörkblå poesibok utan titel på omslaget. Jag känner en Skivvärldsbok (vilken del är oklart), en Bibel med ett hålrum för en fickplunta efter tjugo sidor och en ny tonårsroman av Katarina Von Bredow.

Jag börjar till slut tänka att jag nog är Tove Janssons Trollvinter, eller Peter Pan, illustrerad och på Engelska. Det känns inte riktigt rätt men det kommer ganska nära.

Jag frågar Captain Spoon, senare när vi sitter i bilen, vad han tycker att jag är för bok.

Han är tyst en lång stund, röker en cigg. Och sedan,

"Du är en kokbok. De exakta måtten ingredienser finns där. Listade. Decilitrar och teskedar. Instruktionerna finns där. I punktform. Gör först såhär, sedan såhär och sedan det här. Och så är den illustrerad. Med fantastiska fotografier, både på uppslag och helsidor och som mindre illustrationer. Massa färg och snygg formattering och design. Det är mat från hela världen, het mat, svensk husmanskost och söta desserter."

Jag ser på honom, en lång stund. Och jag ler, för på något vänster har denna rymdcowboy inte bara fångat mig på pricken, utan det var också bland det finaste någon sagt till mig. Det slår mig att det är bland de första gångerna jag lyckats bli charmad till tystnad.

"Tack. Det var fint," säger jag till sist. Han ler han också, sådär som han gör när han är nöjd med något han gjort, med ögonen ännu fästa på vägen.

Och jag vet hur rätt han har, och hur rätt jag hade i att fråga en bibliotekarie.

Själv är han för mig en liten kaffefläckad upplaga av Henry Murgers, La Vie de Bohème på orginalspråket franska.