Jag vet inte om jag tror på ödet,
det vet jag att du inte gör.
Kanske är det fånigt att ens vilja försöka,
men jag vill så gärna låtsas att det trots allt finns en mening med det här.
Jag vill inte sitta här, vill inte att det ska göra ont, om inte vetskapen finns hos mig,
att det är precis så det ska vara. Det är lättare så.

Möjligtvis kan problemet vara jag.
Det svåra i att acceptera att alla ”tänk om” är byggt på pappskivsgrunder,
att det faktiskt, trots min vilda fantasi,
inte kan vara på något annat sätt än det här.
Det skulle till och med kunna vara mer komplicerat, mer invecklat, och det skulle kunna göra ännu mer ont.

Problemet kanske inte är min fråga om jag tror att ödet finns.
Faktum är, att de problem som finns, kanske går för oss att prata oss ur.
Så som vi pratar om allt annat.

Kanske, är det enda riktiga problemet att tala om, något jag måste hantera själv.
Som dessa små illvilliga frön av svartsjuka, och känslan av att jag låter fantasierna
och tankarna
gå för långt.
Om det nu är okej att teoretisera så.

Jag är rädd för att släppa taget,
Om jag gör det, har jag ingen aning om var jag landar, om någonstans alls.
Jag önskar ju att du skulle fånga mig, och någonstans långt bak i mitt medvetande så gör du det, varje gång.
Det vet jag ju samtidigt att du vill, och inte kan.

När jag skriver tänker jag för mycket,
alldeles för mycket,
på dig.