På ämnet Holmes - Ett självporträtt
Jag tycker det sammanfattar min bild av Holmes till den grad att jag faktiskt kände för att posta det här. När vi ändå är på ämnet, så att säga.
Det här är troligtvis en av få gånger jag någonsin kommer att publicera en skoluppgift på min blogg, så ni behöver absolut inte oroa er för att behöva läsa fler. Denna fann jag dock fortfarande välskriven och underhållande och får bli ett undantag i det här fallet.
Kära läsare,
Ni tror förstås att ni känner mig, lika mycket som ni tror att ni känner min krönikör. Jag tänker nu erkänna att Watson, ty han har författarens gåva, sätter mig i centrum och gömmer sin egen karaktär i skuggan med avsikt. Watson är, om sanningen ska fram mycket stiligare och vältaligare än han själv medger. Han har dessutom, torts hans uttalanden om motsatsen, efter alla dessa år i mitt sällskap anammat vissa utav mina metoder och nyttjat dem med anmärkningsvärt resultat i samband med några av våra fall.
”Våra fall” skriver jag… jodå, allt som är mitt är också Watsons, vi har lärt oss att leva på det viset efter alla år vi bott tillsammans på Baker Street. Emellanåt undrar jag hur jag klarade mig under den tidsperiod han inte alltid fanns vid min sida. Han får mig att tänka i andra banor, upptäcka saker som jag inte tidigare lagt märke till, även om han ibland, dragit helt fel slutsats och misstolkat deras relevans. På något sätt är det ändå alltid han som, i och med våra samtal om fallet, får mig att inse vad nästa drag är.
Vad jag uppskattar mest med Watson är dock hans tålamod med mig. Ingen annan, inte ens min egen mor, har stått ut med mina humörskiftningar, mina depressioner, tillståndet vårt vardagsrum alltid befann sig i, kulhålen i väggen, mitt violinspel mitt i natten eller den pipröksfyllda våningen när jag jobbar med ett särskilt intressant fall. Watson har alltid funnits där, Watson har alltid stannat vid min sida, även under den tidsperiod då jag fortfarande behövde kokain för att tänka klart.
Jag var 27 år när jag först träffade Dr. John. H. Watson, då nyligen hemkommen från Afghanistan, hans flärdfulla liv i London efter hemkomsten hade sakta men säkert börjat ruinera honom, och han behövde en bostad. Faktum var, att jag precis samma dag hittat en förtjusande våning på Baker Street, som tyvärr låg utanför min prisklass, och letade efter någon att dela den med. Ödet förde oss samman eftersom vi, som det visade sig hade en gemensam vän som vi båda beklagade oss för. Under den första tidsperioden fick jag dock ofta blidka honom genom att spela hans favoritmelodier på min violin, men med tiden växte vi tätare samman. Numer litar jag till och med mer på honom än min egen bror!
Min käre Watson påpekade för mig, när vi satt i vardagsrummet häromdagen, efter att jag frågat om han verkligen ansåg mig vara en ”kall, beräknande maskin”, (som han ju har uttryckt det) att han till en början ansåg det vara så, och att han misstänkte att alla vi mött under alla dessa år, ansåg mig vara just kall och beräknande. Dock, och detta sa han med ett leende, hade han senare kommit på det klara med att det faktiskt finns något mer, under masken.
Tydligen så hade denna insikt fått sin grund i samband med ett fall vi hade under försommaren 1902. (Ni återfinner det ibland Watsons referat av våra många fall som ”Tre herrar Garrideb”) Det var ,enligt honom själv, då han till slut insåg att jag, min kalla yta till trots, bryr mig om honom lika mycket som han bryr sig om mig. Om sanningen ska fram, och kanske är det min egentliga mening med den här skrivelsen, så har ingen annan än Watson fått se den sidan av mig, och det helt enkelt av den anledning att han är den enda som lyckats frammana den. Det är sant som han skrivit, att jag inte ser på känslor som något värt att ödsla tid på, men ändå har jag blivit tvingad att inse, att jag trots allt känner en stor tillgivenhet till min käre Watson.
När det gäller Watsons porträttering av mig måste jag komma med en skarp protest emot hur mitt privata jag sätts i dager. Jag är inte alltid lätt att umgås med, så mycket kan jag medge, och jag har långa perioder av humörsvängningar och djupaste depression. Allt detta till trots kan jag vara en ytterst omtänksam och öm person när dessa egenskaper krävs. Watson har själv medgett detta men som han själv sade till sitt försvar: ”Det skulle helt förstöra den bild jag byggt upp av dig under alla dessa år Holmes. Mina läsare skulle bli ytterst förvirrade om du helt plötsligt visade att du faktiskt bryr dig om någon annan än dig själv och dina fall.” Jag kan inte annat än le åt hans ord.
Angående kvinnor har Watson framställt situationen efter sin bästa förmåga, och som jag nämnde tidigare hyser jag ingen längtan efter att gifta mig eftersom jag ser det som ett slöseri med tid och hjärnkapacitet. Dessutom skulle ingen kvinna klara av att leva med mig, av den enkla anledningen att jag väldigt sällan är hemmavid och nästan aldrig punktlig ifall jag sagt att jag ska återvända innan middagen (Watson kan tala för detta). Jag har dessutom en tendens att sprida alla mina tillhörigheter omkring mig. (Även om detta inte för en sekund innebär att jag är slarvig… nej jag vet precis var allting ligger i mitt hem.) Dessutom skulle jag aldrig kunna med att flytta ifrån Baker Street, och detta skulle jag vara tvungen till om jag faktiskt gifte mig. Nej Watson har rätt, jag hyser ingen avund för mina gifta klienter och bekanta, jag trivs faktiskt precis där jag är.
Er tillgivne
Sherlock Holmes
